I dag är det Mårtensafton och då hyllar vi förstås gåsen, djurens konung. Det är inte jag som har kommit på idén att förse gåsen med denna hederstitel utan Tecknar-Anders. Och naturligtvis var det inte gåsen denne inbitne jämte avsåg utan surströmmingen.
Tecknar-Anders, som slutade vara rolig i Svenskan i somras, var den siste tidningskåsören i vårt land. Släktet har, likt dronten och den sabeltandade tigern, dött ut. Kvar finns bara en massa sura och elaka krönikörer som sitter och kastar skit på varandra och omvärlden.
Tecknar-Anders är lika rapp i pennan när han skriver som när han ritar. Det var han som en gång i charterturismens barndom kallade sig själv Molnets Broder, eftersom han knappt hunnit landa på Gran Canaria eller Mallorca förrän regnbyarna hopade sig över de tidigare soldränkta öarna.
Jag vet inte om det skulle slå an så bra i dag, för numera vet ingen att Molnets Broder är en dikt i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Jag tror knappt att någon ens vet vad Fänrik Stål är för en filur. Och Runeberg ska vi bara inte tala om.
En gång i tidernas begynnelse sammanfördes jag med Anders Andersö av en herr K, som representerade Povel Ramels företag Knäppupp. Denne herre – och, förmodar jag, baron själv – hade fått för sig att Anders och jag skulle vara lämpade att skriva texter till en revy på Ideontteatern medan Povel tog en välbehövlig semester nånstans i det södra Frankrike. Den dag vi träffades var jag mer än lovligt bakis vilket roade Anders. Medan mötet pågick satt han och ritade av vraket han hade mitt emot sig. Så här blev porträttet:
Tyvärr blev det ingenting av samarbetet, men några år senare träffades vi på ortopeden på Sabbatsbergs sjukhus. Själv hade jag fått en ny och fräsig vänsterhöft, vad Anders låg inne för minns jag inte.
Detta sålunda om gäss.
