Allt sk. bort

Utauktioneringen av dämonregissör Bergmans privata ägodelar lämnar inte spalten någon ro. Tänk om jag också kunde få en slant för mina pryttlar! Jag är visserligen inte lika berömd som Ingo, men närapå.
Men varför vänta tills döden inträder? tänkte jag. Det är ju nu jag behöver flis. Så jag satte mig ner och gjorde en lista.

TANDBORSTE, elektr. 1998 års modell. Två hastigheter. Vit metallic. Ska vi börja med en hundring?
TANDBORSTE, handdriven. Något mjuk i borsten. Utgångsbud: en femma.
PLATTTEVE. Säljer jag skitbilligt för där är aldrig nåt att se på den.
GLÖDLAMPOR, av den där gamla mysiga sorten som inte är så jävla energiska. Div. storl. och socklar. Hela lådan: 1 krona.
BYXOR som hängt och krympit i garderoben. Där vill jag nog att vi går ut med en tusing eftersom det i kollektionen ingår ett par skitfräcka utsvängda vinröda saker från 1974 som förmodas bli moderna igen i vår.
BYRÅLÅDA innehållande mång. uppsl. t. rol. revybitar som aldr. blev ngt. Ngt för den händige.
CIRKA 423 KULSPETSPENNOR många med trevl. o. skämts. reklamtryck.
ELEKRISK SPIS, mkt trevl. m. trevl. glashärd. Har gått 4 528 stekta ägg. (Den hör visserligen till fastigheten, men jag tror inte Vasakronan märker om den är borta.)
SJU PAR STRUMPOR i äkta kashmir m. rävm. (rävmönster). Aldrig tvättade. 19:50.
FOTOGRAFI föreställande spalten när han är dyngfull på en bar i Magaluf i november 1969. Mkt rolig.

Ja det finns säkert mycket mycket mer men vi börjar där. Hör av er, kisar och bönor från Bukowski, så kör vi så det ryker!

Taskmörten

Egentligen förstår jag inte vad vi ska med porttelefoner till eftersom vem som helst ändå kan ta sig in i husen. Det är bara att ringa till en av de boende och säga att man ska lämna en grej till Nilsson. Eftersom alla är så snälla och hyggliga trycker de då på femman på sin telefon varvid porten öppnar sig och vederbörande kan knalla in bäst han vill. Även om han inte har rent mjöl i påsen. Eller hon för den delen.

Det är bara jag som inte är snäll och hygglig. Jag säger till den som ringer på att jag inte ämnar öppna eftersom jag inte vet vem det är som ringer på. Då upprepar den som ringer på att han bara ska lämna en grej till Nilsson och jag säger att jag fortfarande inte vet vem han är. Eller hon för den delen. Så därför kan jag inte öppna. Skit i det då, säger nu den som vill in argt och sen är vårt samtal över.

Efteråt grips jag av ruelse för att jag inte öppnade för den där stackaren som förmodligen inte alls var ute efter att tjuva eller röva eller lura en åldring på hundrafemtitvå kronor och en gammal vigselring utan hade rent mjöl i påsen. Eller hon.

Hela eftermiddagen och hela kvällen känner jag mig som en taskmört och när jag har gått och lagt mig kan jag  inte somna för att jag har varit så elak mot en av mina bröder  som troligen var en ärlig person som bara skulle lämna en grej till Nilsson. Eller systrar. Jag hoppas att han ringde till en annan hyresgäst och att denna släppte in honom för annars fick ju inte Nilsson sin grej. Vad var det för grej förresten? Tänk om det var en födelsedagspresent och att det var den enda Nilsson skulle få! Tänk om Nilsson då blev så ledsen att han gick ut i köket och skruvade på gaskranarna! Det skulle visserligen inte funka eftersom vi inte har gas i vårt hus, att vrida på elplattor båtar föga,  det blir bara lite varmt i köket, men ändå.

Nästa gång ska jag göra som alla andra hyggliga människor och trycka på femman när någon vill in. Fast då kan jag inte låta bli att undra varför det finns porttelefoner och varför portar ska vara låsta när vi ändå kan komma in eftersom ingen vill vara en taskmört. Eller hon.

Varför är allt en trasa? som Almqvist sa.   Rutilus rutilus)

Rutilus rutilus (trevlig mört)

Homo sapiens (taskig mört)

Låten barnen…

Jesus tände naturligtvis inte på barn. Däremot framgår det tydligt av denna bild att amerikanska barn tänder på Jesus.

BRASKLAPP   Det är med yttersta tvekan spalten visar denna motbjudande, ja rent ut sagt vedervärdiga bild, som tillsänts spalten från en okänd obskyr avsändare i Nordamerika. Spalten tar givetvis bestämt avstånd från den här formen av lättköpt och billig blasfemi. Skälet till att jag trots allt publicerar den är att jag vill visa hur gemena och barnsliga vuxna människor kan vara. Dessutom är den rätt skojig.

Datorn – man eller kvinna?

En båt är som bekant av honkön, liksom en orkan. Men vad är en dator egentligen för en filur? Där går åsikterna isär, beroende på könstillhörigheten hos de tillfrågade.

KVINNOR
anser att en dator är av hankön. Motivering:
1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan att få instruktioner.
2. Det är meningen att han skall hjälpa till att lösa problem, men hälften av tiden är han själv det största problemet.
3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.
4. Så fort du skaffat dig en vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.

MÄN
hävdar att en dator är av honkön. De motiverar sitt val sålunda:
1. Ingen utom hennes skapare kan förstå den inbyggda logiken.
2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.
3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.
4. Så fort du har fastnat för en, kommer du tvingas att spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.

Vem har rätt? Spalten vågar  inte ta ställning utan låter läsarna avgöra.

FOTNOT: Ovanstående är en bearbetning av en liten skämtbit som jag fick i min epost förra veckan. Eftersom vi leva i fildelningens och sjörövarnas tidevarv snodde jag grejen rakt av.

Itt itt itt

(Minnenas telefon 4)

För några år sen befann jag mig på bilande fot och övernattade på ett litet pensionat i Halland.
Innan jag for vidare morgonen därpå fick jag syn på ett gammalt vykort som föreställde pensionatet. Längst ner på baksidan kunde jag läsa:
”Telefonnummer: 1″.

Det påminner mig om greve Tott som installerade telefon på Skabersjö slott och tilldelades nummer 111.
När det ringde i telefonen svarade han på sin skånska dialekt:
Itt itt itt, Otto Tott.

Skabersjö slott.

”Jag trudeluttar dig”

(Minnenas telefon 3)

Inga telefoner ringer längre. De har de mest underliga läten för sig men de ringer icke. Min förra telefon spelade The Entertainer av Scott Joplin, en tidigare lät undslippa sig en erbarmlig tolkning av Mozarts symfoni nr 40 i g-moll. Vad den nuvarande trudeluttar vet jag inte riktigt.
Ändå lever de gamla uttrycken kvar. Vi säger exempelvis att vi ska pingla lite senare, trots att vi vet att vi inte kommer att pingla. Vi borde säga:
Jag trudeluttar dig lite senare.
Och vi säger lägga på, fast det numera ofta inte finns någon lur att lägga på eftersom hela telefonen är en lur.
I USA använder man uttrycket hang up, vilket torde härröra sig från den telefonins forntid, då apparaten hängde på väggen och man verkligen hängde upp luren i en krok på dess sida.

En nackdel med dagens telefonkultur är att man inte kan slänga på luren längre. Det kunde man förr när man blev förbannad på drummeln i andra änden. Nu tvingas man trycka på en liten fånig knapp, vilket gör att man inte inte får det rätta utloppet för sitt raseri.
Man stänger ilskan inom sig och samlar därmed på sig en massa aggressioner, som mycket väl kan medföra att man på äldre dar tvingas söka psykiatrisk hjälp eller rentav störtar sig i älven.

Scott Joplin, känd från radio och telefon.

Det är bara en hake

(Minnenas telefon 2)

I mitt barndomshem fanns det bara en telefon. Det var en svart gynnare i bakelit med silverne nummerskiva som stod fasttjudrad i väggen bakom fars nattygsbord i sängkammaren. Denna placering gjorde att man aldrig kunde vara säker på att få vara i fred när man talade med sina polare.

Vi var ändå lyckligt lottade i vår familj. I de flesta andra hem stod telefonen i kapprummet. Man fick uträtta sina kommunikativa behov sittande på huk bland galoscher och under fuktiga ulstrar, något som skapade såväl vantrivsel som ohälsa och – tror jag – understundom ledde till en förtidig död.

Efter bakeliten kom plasten. När jag flyttade hemifrån på femtitalet och bildade ungkarlslya köpte jag omedelbart en illröd plastkobra som väl pröd sin plats bland stringhyllor, EP-spelare, och ett ovanligt fräckt barskåp.

Kobrorna blev med tiden mäkta populära och snart höll sig varje hushåll med ett flertal. Man behövde inte längre sitta under ulstrarna och samtala. Det fanns en telefon i sovrummet och en i tamburen och med hjälp av en förlängningssladd kunde man till och med samtala i badkaret – vad nu det skulle vara bra för.

Ännu bättre blev det när den trådlösa telefonen kom och man slapp den trassliga sladden.

Jag har lydigt hängt med i utvecklingen på telefonfronten och härom dagen tog jag ännu ett stort steg: jag slopade all fast telefoni i mitt hem. Även min hemtelefon är numera, hur häpet det än kan låta, en mobiltelefon.
Mina jack gapar tomma. Jag behöver inte längre gå i väggen för att tala i telefon.
Spalten är sålunda på sin ålders höst totalt integrerad i det moderna kommunikationssamhället.
Det är bara en hake. Det är ingen som ringer längre.