Dagens helgon: Konrad

Jag känner två konradar. Den ene är sjömannen Karl-Alfreds son, den andre är Den lydige Konrad som förekommer i Falstaff fakirs Sedolärande berättelser.

Berättelsen om lille Konrad handlar om hur denne frestas av den elake Janne att följa med till skomakarens trädgård och nalla päron. Konrad går icke med, eftersom hans goda moder har förbjudit honom detta. Sen går det som det går: den elake Janne ertappas av skomakaren och får stryk med spannremmen. Den lille Konrad välsignar sitt beslut att lyda sin moder. I stället går han att nalla plommon  i skräddarens trädgård, eftersom han med bestämdhet vet att denne är borta hela dagen.

Sensmoral:
Den som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.

Fig 1

Bakom pseudonymen Falstaff Fakir (se fig 1) döljer sig lundensaren Axel Wallengren (se fig 1 igen) som levde 1865 till 1896. Han dog i Berlin där han var korre för Aftonbladet, en tidning som har fostrat många stora humorister.
Gammal blev han sålunda inte, fakiren, men rolig var han och det långt före sin tid. Han har varit min följeslagare i hela livet, eller – ska jag väl säga – i nästan hela livet enär detsamma ännu icke är slut.
Liksom många andra humorister hös fakiren ingen stolthet över sina roliga skrifter utan grämde sig över att han inte nått ärones tinnar med sina seriösa verk. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Här ska bara nämnas Groucho Marx och Evert Taube. Det är egentligen bara spalten som har vett att yvas över sina exempellösa framgångar på humorns estrader!

Fast det är klart, det skulle ha varit roligt om jag nån enda gång i livet hade fått ett erkännande för min vackra sångröst. Om detta kom jag just nu på en dikt:

Nog skulle det ligga nåt gott i
att jämföras med Pavarotti

FOTNOT 1
Som de högtärade läsarna observerar skriver jag Falstaff fakir utan komma. Detta gör jag för att reta alla besserwissrar som redan lagt sig i startgroparna för att skriva kommentarer i ärendet och förnumstigt pepåka att det ska vara ett komma mellan Falstaff och fakir. Den bok jag äger heter Falstaff Fakirs vitterlek – utan något komma. Den är utgiven av Gebers förlag 1956, samma år som jag fick den i julklapp.

FOTNOT 2
Trots omfattande efterforskningar på nätet har jag inte funnit något belägg för min uppgift att Karl-Alfreds påg skulle heta Konrad. På bilden nedan syns han i kretsen av sina nära och kära. Han bär där namnet Swee’Pea och i Seriefrämjandets text på internet uppges att han på svenska lystrar till namnet Lill-Pär. Men jag vet att han hette Konrad i min barndom. Kan han ha bytt namn? Vad säger Seriefrämjandet?

Eftersom amerikanska seriefigurer inte får ha sexuellt umgänge med varandra är lille Konrad/Lill-Pär, adopterad av Karl -Alfred. För övrigt måste man fråga sig varför Karl-Alfred så svartsjukt bevakar sin fästmö Olivia när han ändå aldrig får sätta på henne.

I natt jag drömde…

… att jag var ute och reste och hade glömt att ta med mig mobiltelefonen. För några nätter sen drömde jag att datorn hängde upp sig när jag skulle försöka skapa en mall i word.

Nä men vad är det för ena fjuttiga drömmar! Av en författare! En diktare! En tongivande kulturpersonlighet! Tror någon att Per-Olof Enqvist och Kerstin Ekman ligger och drömmer sånt? Eller Björn Ranelid? Icke!

Jag borde faktiskt veta hut.

Dagens helgon: Alla

I Sverige är det ordning och reda. Vi har Mors dag , Fars dag, Svenska Flaggans dag och Kanelbullens dag. Det här veckoslutet kör det ihop sig: i går var det Alla helgons dag och i dag är det Allhelgonadagen och Alla själars dag.

Som om detta inte vore tillräckligt är det något som heter Halloween mitt i allt detta. När denna infaller ger jag dock blanka djävulen uti. Det är en amerikansk sed som har importerats till Sverige av Buttericks och den del av grönsaksbranschen som ägnar sig åt att odla pumpor.

Alla  helgons dag kan man också kalla De dödas dag, ty vid denna tid förväntas det av oss levande att vi tar oss till kyrkogården och säger hej till våra döda och sätter en blomma eller en lykta på deras lilla tomt. Det har de sannerligen förtjänat, för betänk hur eländigt vi skulle haft det om de inte hade offrat sig och gått hädan.

Vilken trängsel det skulle ha varit  här på jordene! Om ingen hade dött skulle Sverige i dag ha en folkmängd på flera hundra, ja kanske tusen miljarder människor. Det skulle bli näst intill omöjligt att hitta en parkeringsplats i stan eller att få ett trevligt bord på krogen. Byggmästarna skulle tvingas bygga hus som var sextusen våningar höga och ändå skulle det knappt gå att få en trevlig lägenhet. Köerna på posten skulle ringla sig hundratjugofem varv runt kvarteret och att med bil ta sig från städernas centrum till  förorterna skulle ta fjorton år. Man skulle inte komma fram till radioprogrammet Ring så spelar vi och att få en operation i ljumsken kunde man bara glömma. Exempelvis ljumsken.

Och hur trist bleve inte kulturlivet…

I Berwaldhallen uruppfördes i går den 211-årige Ludwig van Beethovens 3674:de symfoni. Bland gästerna syntes Gustaf Vasa, 485, Carl ”Blomsterkungen” von Linné, 274, samt alltid lika festsugne filosofen Platon, 2408, som kom direkt från tänkarlyan i Aten tillsammans med vackra, blonda, svenskfödda fru Kajsa, 37.

Precis nu hittade spalten på en liten trevlig dikt:

Nog blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

FOTNOT 1
Innan du nu börjar författa en upprörd kommentar till detta inlägg skall du betänka att spalten har uppnått en ålder då han har rätt att behandla döden helt utan respekt. Om en tio-femton år är det dags för honom själv att sätta tofflorna för gott. Han kan naturligtvis leva lite längre eller gå hädan mycket tidigare. Han kan redan i morgon dag bli överkörd på gatan där han bor. Det är visserligen föga troligt, eftersom han bor på en gågata. Men man vet aldrig. Där kan komma någon som går jävligt fort.

FOTNOT 2
Spalten är med i en förening som heter RTVD, vilket är uttytt Rätten till en värdig död. Med hjälp av denna förening kan man skriva på ett papper som tillåter läkaren att så att säga dra ur sladden när ingen hjälp är inom synhåll och det ändå bara är eldbegängelse och smörgåstårta i församlingshuset som gäller. Jag har undertecknat denna min egen dödsdom, men egentligen skulle jag vilja gå ännu längre och äga en liten pilla som jag kunde stoppa i mig när det blir för sorgligt. Som Göring ungefär. Detta påminner mig om ett gammalt skämt som jag en gång hörde på Players´music hall i London:
Mr A: I ´m a member of a suicide club.
Mr B: Why don´t you go and kill yourself?
Mr A: I´m behind with my subscriptions.

FOTNOT 3
Att vara med i den glada klubben RTVD kostar bara 150  spänn om året. Deras hemsida heter www.rtvd.nu

Javisst blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

”Tjo va´re viftar i koftan!”

Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.

Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.

Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och  avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!

Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.

Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.

Toppsnäckan

(Alla bilder i detta inlägg är helt oförblommerat stulna ur den omnämnda boken .)

Dagens helgon: Amanda

Har ni sett Amanda Lundbom? frågade revymakaren Emil Norlander i början av förra seklet. För att underlätta återfinnandet kompletterade han med ett antal upplysningar. Då den försvunna damen efter drygt hundra år ännu ej kommit till rätta har spalten valt att i dag presentera hela efterlysningen:

Har ni sett Amanda Lundbom?
Bomfaderia, faderaderalla.
Hon är inte någon ungdom
bomfaderi, faderullanlej.
Hon är fyllda trettifem,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Men hon ser ut som femtifem.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon är galen uti karlar.
Bomfaderia, faderaderalla.
Men Gud Fader dem bevarar
bomfaderi, faderullanlej.
Herre se till våran nö’,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och låt Amanda dö som mö.
Bomfaderi, faderullanlej.

Annars har hon mycket peng hon
bomfaderia, faderaderalla.
Och en säng med sängomhäng om
bomfaderi, faderullanlej.
Så att man skall slippa si
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Hur den ser ut som bor däri.
Bomfaderi, faderullanlej.

Hon har byrå av mahogny,
bomfaderia, faderaderalla.
En putell med ådkålång i.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har egen symaskin
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och den är smord med terpentin.
bomfaderi, faderullanlej.

Så har hon en dalkarlsklocka,
bomfaderia, faderaderalla.
Som slår sju när den är åtta
bomfaderi, faderullanlej.
Och en grammofon, så rar
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Som spelar: kommer du ej snart?
Bomfaderi, faderullanlej.

FOTNOT 1
Många har frågat sig vad Emil menade med orden Hugg i! i textens sjätte rad. Min teori är att han därmed ville betona att visan är användbar som arbetssång.

FOTNOT 2
Norlander har kallats sin tids Hasse Aro på grund av sina många efterlysningar. Förutom ovanstående kan noteras Haver ni sett Karlsson? och Känner du Fia Jansson? Båda dessa personer kom så småningom till rätta. Det visade sig att de rymt tillsammans. Karlsson startade senare ett VVS-företag i Åkarp och Jansson vann Melodifestivalen i Arvidsjaur 1914. Deras äktenskap var barnfritt, men de hade en brun Mellanpudel som vann agility-finalen i Bryssel 1998.

FOTNOT 3
En  annan som skrev om Amanda var Erik Johan Stagnelius, men hans bit var inte tillnärmelsevis lika rolig som Norlanders:

I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.

(Den blir något roligare om man sjunger den till melodin Johan på Snippen, vilket är  möjligt ända fram till sista raden. Där spricker det totalt.)

Emil, bäst på Amanda

Spalten avslöjar årets nobelpristagare!

SPALTEN (Onsdag) Årets nobelpris i litteratur går, kan spalten redan i går meddela, till författaren Herta Müller, som är syster till Arthur ”En handelsresandes död” Miller och oäkta kusin till den likaledes bortgångne kapellmästaren Glenn ”Moonlight Serenade” Möller.

Spalten, som i flera år inte har fått nobelpriset, rasar över valet.
- Det borde vara min tur i år, säger han i ett uttalande för spalten. Jag tar gärna emot priset posthumt bara jag får stålarna nu. Det skulle vara ett välkommet tillskott till min ekonomi, fortsätter jag och fortsätter:
- Jag vill ha pengarna i ovikta tior.

Spalten har förgäves sökt Svenska akademiens tillfälliga sekreterare Peter Englund för en kommentar. Även förra året förbigicks spalten. Jag fick då bara medicinpriset ”för min epokgörande upptäckt att hosta och snuva ofta orsakas av infektion i de övre luftvägarna”. Året dessförinnan fick jag gymnastikpriset i impotensklassen ”för min  dubbelmoral på slak bom”.

Det är väl känt i kulturkretsar att den förre tillfällige sekreteraren Horace Engdahl, för övrigt broder till Peter ”Poltava” Engdahl och svåger till författaren och skämtaren Albert ”Skål på er, grefvar och baroner!” Engholm, fick sluta som sekreterare för att han inte släpptes in på restaurang Friden. Motiveringen löd:
”För sitt störiga uppträdande, som är ett arv från de uråldriga svenska bondetraditionerna och för sin provokativt utmanande klädsel, där avsaknad av slips på ett påfallande sätt förenas med notoriskt fula skor.”
Spalten har förgäves sökt en representant för det vaktbolag som svarar för lugnet på Friden, men ingen har velat ställa upp på en intervju framför kameran.
- Och vad fan ska dom bakom kameran att göra? säger en representant för mig, som egentligen inte heller vill göra något som helst uttalande till mig men som gör det lik förbannat.

Därmed var det slut på kulturnyheterna för i dag.

Heter hon inte Kajsa?

I dag stod det nåt om Anna Anka på en löpsedel som jag gav fulla fan i. Jag är nämligen totalt ointresserad av Anna Anka. Jag skiter i Anna Anka. Men det är jag nog ensam om. En annan sak jag skiter i är fotboll och det vet jag att jag är ensam om. Och det är inte roligt för det betyder att jag inte kan vara med när grabbarna står på torget och pratar lite grann om fotboll och om flickor och om livet med ibland som Per-Martin Hamberg skrev i sin vackra visa Nu tändas åter ljusen i Umeå som Gunnar Wiklund sjöng så vackert i radio.
Anna förresten? Jag trodde hon hette Kajsa. Där ser man hur lite man vet.

Anna?

Dagens helgon: Dagmar

I dag hyllar jag Dagmar med efternamnet Ebbesen som vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en ren kärleksförklaring.

Dagmar är vad jag skulle vilja kalla ett fruntimmer, en människotyp som inte görs längre. Hon delar plats i filmhistorien med Rut Holm, Julia Caesar, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några.

Men det är Dagmar som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes oftast av ett mycket bestämt, mycket redbart och omutligt hedersamt stycke fruntimmer med flera lager av skinn på näsan. Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.

Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med kaffe.

När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.

Och om nu någon besserwisser känner på sig att dessa namn och precis denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera detta inlägg, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det, som Dagmar skulle ha sagt.

Dagens helgon i "Vi hemslavinnor" från 1942 (Bilden är lånad från den trevliga sidan www.klassikerfilm.se)

Håll ut!

Du som tycker att Här är ditt liv är lika tråkigt som jag (tycker), håll ut! Snart kommer spaltens memoirer, En levande gosse, att ligga på bokhandelsdiskarna. Fyra amerikanska filmbolag, bland dem Warner & Warner, slåss om rättigheterna och Bred Pick har fått erbjudande om titelrollen.

Utsedd till nästa års BÄST SELLERI

Redan nu finns spaltens förra bok, betitlad da Cato, till avsalu. Den har hittills sålt i ofattbara 1 ex! Det ligger Stieg Larsson-vittring i luften, säger förläggaren i ett pressmeddelande. Spaltens släktingar har redan börjat vässa sina revolvrar.

FOTNOT Att programmet Här är ditt liv är så tråkigt beror naturligtvis på att Oldsberg hittills kidnappat två av Sveriges träigaste personer. Om Ingvar ringer mig så ska jag ge honom ett tips.

Dagens helgon: Åsa

Det finns nästan 40 000 damer som heter Åsa i Sverige, men så många känner jag inte. På Aftonbladet hade vi en stilig donna som hette Åsa Moberg. men henne hade jag inte en chans på. Så jag hyllar en annan Åsa…

Dubbelnamnet (med en kvinnlig och en manlig beståndsdel) gör att man skulle kunna misstänka att han var en av de första som kom ut som transa, men det vet ju var och en att så ligger det inte till. Nisse bodde på en ås, därav hans nom de guerre.

Åsa-Nisse är av allt att döma småbrukare, men i likhet med en annan seriefigur, redaktör Tintin, får man aldrig se honom utöva sitt yrke. Hans huvudsakliga syssla tycks vara att fiska och idka tjuvskytte med sin vän Knohultarn, dricka kaffe och gnabbas med sin hustru Eulalia och göra roliga uppfinningar.

Vad familjen lever av framgår inte, men det är möjligt att Eulalia har en tjänst som it-konstult eller ställer upp som moderator i debatter på ortens Folkets hus.  Det kan förstås också vara så att någon av de uppfinningar Nesse fått patent på visat sig vara en guldgruva!

Jag brukar titta på Åsa-Nissefilmerna i tv, mest för att nostalgiskt få återuppleva ett svartvitt Sverige som inte längre finns. Det är också trevligt att kunna se den trevlige Bertil Boo gå bakom en plog förspänd med två trevliga hästar och sjunga landsbygdens lov eller se den dumme handelsman Sjökvist kåta upp sig på Lill-Babs, som i förföriskt utstående kjolar gör nejden osäker.

Och John Elfström var en utmärkt skådespelare. På den tiden jag bodde i  Stockholm såg jag honom en gång agera på den Kungliga Dramaten. Jag tror han spelade dödgrävaren i Hamlet, men jag är inte säker på om jag minns rätt.