Dagens helgon: Alla

I Sverige är det ordning och reda. Vi har Mors dag , Fars dag, Svenska Flaggans dag och Kanelbullens dag. Det här veckoslutet kör det ihop sig: i går var det Alla helgons dag och i dag är det Allhelgonadagen och Alla själars dag.

Som om detta inte vore tillräckligt är det något som heter Halloween mitt i allt detta. När denna infaller ger jag dock blanka djävulen uti. Det är en amerikansk sed som har importerats till Sverige av Buttericks och den del av grönsaksbranschen som ägnar sig åt att odla pumpor.

Alla  helgons dag kan man också kalla De dödas dag, ty vid denna tid förväntas det av oss levande att vi tar oss till kyrkogården och säger hej till våra döda och sätter en blomma eller en lykta på deras lilla tomt. Det har de sannerligen förtjänat, för betänk hur eländigt vi skulle haft det om de inte hade offrat sig och gått hädan.

Vilken trängsel det skulle ha varit  här på jordene! Om ingen hade dött skulle Sverige i dag ha en folkmängd på flera hundra, ja kanske tusen miljarder människor. Det skulle bli näst intill omöjligt att hitta en parkeringsplats i stan eller att få ett trevligt bord på krogen. Byggmästarna skulle tvingas bygga hus som var sextusen våningar höga och ändå skulle det knappt gå att få en trevlig lägenhet. Köerna på posten skulle ringla sig hundratjugofem varv runt kvarteret och att med bil ta sig från städernas centrum till  förorterna skulle ta fjorton år. Man skulle inte komma fram till radioprogrammet Ring så spelar vi och att få en operation i ljumsken kunde man bara glömma. Exempelvis ljumsken.

Och hur trist bleve inte kulturlivet…

I Berwaldhallen uruppfördes i går den 211-årige Ludwig van Beethovens 3674:de symfoni. Bland gästerna syntes Gustaf Vasa, 485, Carl ”Blomsterkungen” von Linné, 274, samt alltid lika festsugne filosofen Platon, 2408, som kom direkt från tänkarlyan i Aten tillsammans med vackra, blonda, svenskfödda fru Kajsa, 37.

Precis nu hittade spalten på en liten trevlig dikt:

Nog blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

FOTNOT 1
Innan du nu börjar författa en upprörd kommentar till detta inlägg skall du betänka att spalten har uppnått en ålder då han har rätt att behandla döden helt utan respekt. Om en tio-femton år är det dags för honom själv att sätta tofflorna för gott. Han kan naturligtvis leva lite längre eller gå hädan mycket tidigare. Han kan redan i morgon dag bli överkörd på gatan där han bor. Det är visserligen föga troligt, eftersom han bor på en gågata. Men man vet aldrig. Där kan komma någon som går jävligt fort.

FOTNOT 2
Spalten är med i en förening som heter RTVD, vilket är uttytt Rätten till en värdig död. Med hjälp av denna förening kan man skriva på ett papper som tillåter läkaren att så att säga dra ur sladden när ingen hjälp är inom synhåll och det ändå bara är eldbegängelse och smörgåstårta i församlingshuset som gäller. Jag har undertecknat denna min egen dödsdom, men egentligen skulle jag vilja gå ännu längre och äga en liten pilla som jag kunde stoppa i mig när det blir för sorgligt. Som Göring ungefär. Detta påminner mig om ett gammalt skämt som jag en gång hörde på Players´music hall i London:
Mr A: I ´m a member of a suicide club.
Mr B: Why don´t you go and kill yourself?
Mr A: I´m behind with my subscriptions.

FOTNOT 3
Att vara med i den glada klubben RTVD kostar bara 150  spänn om året. Deras hemsida heter www.rtvd.nu

Javisst blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge

De nakna och de röda

I dag höll jag på att tappa brallorna. I sista stund svek modet mig, men jag kan tala om att det var ytterst nära.

På Ribersborg här i Malmö har naturisterna tilldelats ett område längst bort på stranden där de kan gå omkring och dingla med vad de har bäst de vill. En skylt varnar när man närmar sig. Det står inte I SOM HÄR INTRÄDEN, LÅTEN HOPPET FARA, men något i den stilen.

Som gammal och rätt ful gubbe är jag road av att betrakta damer utan kläder, särskilt om damerna är i tjugoårsåldern eller strax därunder. Jag närmade mig därför lystet  nudiststranden.

Det är dock en stor olägenhet förknippad med ett besök hos de nakna och de röda (ja solen sätter ju sina spår): det förväntas av en att man själv också blottar sig. Och det är man ju inte lika road av.

När jag var liten dräglade jag och mina kamrater över bilderna i en tidskrift som hette Solvännen. Det var nog inte meningen att man skulle göra det, men förmodligen gav vi dräglare genom våra köp av skriften nudisterna ett rejält tillskott till föreningskassan. Vi förvarade Solvännen i samma unkna byrålåda där vi hade Top Hat, Pin Up och Cocktail.

I Solvännen fanns det bilder av yppiga damer och atletiska herrar, ofta i motljus. Damerna gick ner i brygga och herrarna spände musklerna och gjorde gymnastiska och akrobatiska övningar tillsammans. Solvännen finns fortfarande, inhämtar jag på Google, och är organ (sic!) för Sveriges naturister.

Spalten fegade som sagt ur vid gränsen till nakenbadet. Han vägrade slänga  brallorna och så att säga visa spalten. Och är man inte beredd till ett sådant offer tillåts man heller inte drägla över anblicken av nakna tjugoåriga töser. Livet är hårt men rättvist.

Är det någon som vet var jag kan köpa Solvännen?

Alla hjärnors dag

För att stimulera försäljnngen av chokladkartonger och blombuketter har Näringslivet bestämt att det på lördag är Alla hjärtans dag.
För att stimulera den intellektuella nivån på flertalet tv- och radioprogram föreslår spalten att Alla hjärnors dag snarast införs.

Så gick jag inte ner ett hekto på en vecka

Många har undrat hur det gick för min bantning enligt gi-metoden, som jag tidigare rapporterat om. Svaret är att när jag i dag klev upp på vågen visade den exakt lika mycket som för en vecka sedan, när gi-kampanjen inleddes.

Detta tar spalten som ett bevis på att han äntligen uppnått sin trivselvikt.

Sanningens ögonblick

I morgon har jag, om det nu kan intressera nån annan än mig själv, varit brödlös i en vecka. Inte bara det, utan även rislös, potatislös och pastalös. Jag har nämligen på inrådan av min dietist Ulrika tillämpat en liten GI-vecka. I morgon inträffar The Moment of Truth, ty då ska jag bestiga vågen. Har jag då inte gått ner tre kilo ämnar jag gå i älven. Tror jag i alla fall.

Har jag däremot gått ner ska jag festa om med en skiva fullkornsbröd. Wow!

Att sluta macka

Jag har slutat macka. Jag uttrycker mig så eftersom det är lika svårt att sluta äta smörgåsar som att sluta röka och snusa. Okej, nästan lika svårt då.

Min dietist rådde mig att ta en vecka utan bröd, potatis, ris och pasta. Detta för att få ner min vikt förstås. Jag är sedan länge medlem i det som Lasse Holmqvist kallade decitonklubben - ja, hundra kilo är faktiskt ett deciton.

Det är som sagt svårt att sluta macka. Samma tomhetskänsla drabbade mig som när jag fimpade min sista cigarett och slog igen locket på min sista snusdosa. Som att förlora en gammal kompis. Vad är livet värt om man inte får ta sig en macka då och då? Vårt dagliga bröd giv oss i dag…

Jag är nämligen en inbiten smörgåsnisse. När jag var liten och det låg nåt på middagstallriken jag inte ville äta – kokt torsk eller dillkött t ex, bläääh! – bredde min moder en macka till mig.

Allting är  sålunda min moders fel.

Men nu ska det min själ bli andra bullar! Eller rättare sagt, det ska det inte alls.

Fingerspitzengefühl

Jag har ingen fingertoppskänsla. Och då menar jag inte bildligt utan bokstavligt. Jag har ingen känsla i fingertopparna. När jag ska plocka upp en femtiöring från bordet så ligger den kvar när jag går.

På vårdcentralen sa en doktor för ett tag sen att det var en åldersförändring som det inte gick att göra något åt, den fick jag leva med. Men efter att ha konsulterat en annan läkare vet jag bättre.

Det jag lider av är något som den medicinska vetenskapen kallar carpal tunnel. Det innebär att nerverna som går ut till fingrarna – alla utom lillfingret som har en egen liten tunnelbana! – har råkat ut för trängsel vid handlovarna. Det är inte helt ovanligt hos äldre personer och det är ganska enkelt att operera.

Och varför inte, fingertopparna är ju mina huvudsakliga arbetsredskap. Och man ska min själv vara rädd om femtiöringarna i dessa dagar.

För övrigt tycker jag att det tyska Fingerspitzengefühl är mycket mer expressivt.

Gymnastik med lek och idrott

Gymnastik med lek och idrott har aldrig varit min gren.

I min Betygsbok från folkskolan 1941-1945 läser jag att jag hade B under de tre första åren. I fjärde klass hade jag B-, vilket är så nära underkänt man kan komma. Jag har inte sparat betygen från Realskolan men jag har svårt att tänka mig att jag var spänstigare då.

När det skulle sparkas fotboll ville ingen ha mig i sitt lag. Det gjorde mig inte ett smack eftersom jag ändå inte ville vara med i nåt lag. Dom brukade placera mig som back i D-laget så var dom av med hösäcken.
Och så undrar ni varför jag ger fulla fan i att OS börjar i dag!

Ultraljud m m

I går låg jag på en brits och lät mig undersökas med hjälp av ultraljud. Vad som menas med detta förstod jag aldrig riktigt, trots att docenten som utförde undersökningen gjorde sitt bästa för att förklara. Det var något med akustiska svängningar med så hög frekvens att de ljudet inte kan uppfattas av det mänskliga örat, men hur docenten därigenom kunde se vad det var för fel på gubben insåg jag inte.

Jag har haft problem med vänster höft efter en re-operation för nio år sen då något gick snett. Sedan dess går jag med rollator där hemma. Utomhus tar jag mig fram med något som vården med en lite förskönande omskrivning kallar elskoter men som helt enkelt är en eldriven rullstol.

Jag har under alla dessa år aldrig fått veta vad det är för fel på mig. Ultraljudet gav besked: inflammation i en lång sena på babordsidan. Docenten avslutade dagens sejour med att spruta in kortison. Hjälper inte det  lär jag få leva med mitt handikapp. Det finns de som har det värre.
Jag glömmer inte ett reportage jag såg i tv för några år sen. Det handlade om en man som saknade både armar och ben, men ändå galant fixade sitt vardagsliv. Tillfrågad av en med rätta imponerad reporter om det var något han inte kunde göra svarade den arm- och benlöse lakoniskt:

Ja. Rulla tummarna.