Här besjungen av världens roligaste man, Groucho Marx…
Sången om det levande uppslagsverket Lydia, damen som var tatuerad över hela kroppen (där kan man snacka om faktaspäckad) blev Grouchos signaturmelodi.
Mikael Neumann och jag antog utmaningen att översätta sången till föreställningen Den stora premiären på Fredriksdalsteatern, där den framfördes av Ola Forssmed. Det var inte lätt men det blev ett mycket lyckat nummer, inte minst tack vare den såväl mun- som allmänvige Ola.
Från och med i dag är vinterdäck obligatoriska. Det är också en lämplig dag att sätta på rattmuffen och att köpa årets julklapp som inte är en spikmatta utan den nya dvd:n Tack för kaffet med åtta program som alla utom Henrik Schyffert tyckte var roliga.
… det gäller bara att anpassa historierna lite.
Spalten kan i dag visa ett fotografi av Sveriges i särklass roligaste humorist. Den unika bilden är knäppt i Stöde, Medelpad av ortens son, ordbrukaren Stig Nahlbom. Denne har tyvärr ingen uppgift om vem personen till höger om humoristen är.
Det skulle inte förvåna mig om spalten är på väg in i Guiness Rekordbok. Texten kommer i så fall att lyda ungefär så här:
Den kände svenske tv-profilen Åke Cato medverkade i fredags i underhållningsprogrammet Doobidoo i 0,234 sekunder. Det är det kortaste framträdande någon har gjort i televisionens historia.
Eftersom många av spaltens läsare förmodligen inte hann uppfatta min medverkan har jag beslutat att sända mig i repris:
Tv-klippet som Lasse Kronér använde är från en sketch i programmet Häpnadsväktarna (1982). Torsten, som rollfiguren heter, ses kika fram bakom en björk då Torsten (Lars Humble) och Torsten (Frej Lindqvist) dansar oxdansen.
Spalten har sökt spalten för en kommentar, men han har avböjt med motiveringen att han tycker det räcker med uppmärksamhet för den här gången, vilket ju är en kommentar så god som någon.
FOTNOT
Kuriosum 1: I sketchen, som hette Goddag, Torsten och var en parodi på gamla svenska filmer, spelades en ung flicka av en ung och okänd skådespelare vid namn Pernilla Wallgren, numera känd som Pernilla August. Filmhistorikerna anser att det var hennes briljanta och inkännande rolltolkning i spaltens sketch som fick henne att senare bli en av Sveriges mest berömda filmstjärnor!
Kuriosum 2: En annan tös som medverkade i Häpnadsväktarna var den unga och okända skådespelaren Suzanne Reuter, som senare blev Sveriges mest berömda komedienne!
(Sämre gick det för två av programmets manliga aktörer, Sven Melander och Åke Cato, som i dag lever ett undanskymt liv på samhällets skuggsida.)
Jag känner två konradar. Den ene är sjömannen Karl-Alfreds son, den andre är Den lydige Konrad som förekommer i Falstaff fakirs Sedolärande berättelser.
Berättelsen om lille Konrad handlar om hur denne frestas av den elake Janne att följa med till skomakarens trädgård och nalla päron. Konrad går icke med, eftersom hans goda moder har förbjudit honom detta. Sen går det som det går: den elake Janne ertappas av skomakaren och får stryk med spannremmen. Den lille Konrad välsignar sitt beslut att lyda sin moder. I stället går han att nalla plommon i skräddarens trädgård, eftersom han med bestämdhet vet att denne är borta hela dagen.
Sensmoral:
Den som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.
Fig 1
Bakom pseudonymen Falstaff Fakir (se fig 1) döljer sig lundensaren Axel Wallengren (se fig 1 igen) som levde 1865 till 1896. Han dog i Berlin där han var korre för Aftonbladet, en tidning som har fostrat många stora humorister.
Gammal blev han sålunda inte, fakiren, men rolig var han och det långt före sin tid. Han har varit min följeslagare i hela livet, eller – ska jag väl säga – i nästan hela livet enär detsamma ännu icke är slut.
Liksom många andra humorister hös fakiren ingen stolthet över sina roliga skrifter utan grämde sig över att han inte nått ärones tinnar med sina seriösa verk. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Här ska bara nämnas Groucho Marx och Evert Taube. Det är egentligen bara spalten som har vett att yvas över sina exempellösa framgångar på humorns estrader!
Fast det är klart, det skulle ha varit roligt om jag nån enda gång i livet hade fått ett erkännande för min vackra sångröst. Om detta kom jag just nu på en dikt:
Nog skulle det ligga nåt gott i
att jämföras med Pavarotti
FOTNOT 1
Som de högtärade läsarna observerar skriver jag Falstaff fakir utan komma. Detta gör jag för att reta alla besserwissrar som redan lagt sig i startgroparna för att skriva kommentarer i ärendet och förnumstigt pepåka att det ska vara ett komma mellan Falstaff och fakir. Den bok jag äger heter Falstaff Fakirs vitterlek – utan något komma. Den är utgiven av Gebers förlag 1956, samma år som jag fick den i julklapp.
FOTNOT 2
Trots omfattande efterforskningar på nätet har jag inte funnit något belägg för min uppgift att Karl-Alfreds påg skulle heta Konrad. På bilden nedan syns han i kretsen av sina nära och kära. Han bär där namnet Swee’Pea och i Seriefrämjandets text på internet uppges att han på svenska lystrar till namnet Lill-Pär. Men jag vet att han hette Konrad i min barndom. Kan han ha bytt namn? Vad säger Seriefrämjandet?
Eftersom amerikanska seriefigurer inte får ha sexuellt umgänge med varandra är lille Konrad/Lill-Pär, adopterad av Karl -Alfred. För övrigt måste man fråga sig varför Karl-Alfred så svartsjukt bevakar sin fästmö Olivia när han ändå aldrig får sätta på henne.
I mina lägre tonår spelade jag revy. Teatern bestod av familjens matrum och vardagsrum på Fersens väg i Malmö. Skjutdörrarna mellan de båda rummen tjänade som ridå.
Revyerna var nog inte särskilt omväxlande. Det förekom inga kupletter och ingen balett. Bara en lång rad sketcher, framförda av mig och någon klasskamrat jag lyckats få med på noterna. Några av sketcherna författade jag själv, men de flesta köpte jag av ett företag i Kristianstad som hette Sture Malmgrens förlag.
Härom dagen kom jag att tänka på detta och hittade på internet en antikvarisk katalog från 1945 som jag snabbt beställde. Två dagar senare dunsade den in i min brevinkast. Jag slog upp den och en våg av nostalgi sköljde över mig…
Sketcherna kostade mellan 50 och 75 öre per styck och var inte mycket roligare än så. Men förmodligen var de roligare än de sketcher jag själv skrev.
Hos Sture Malmgren i Kristianstad kunde man ävenledes beställa hela revyer, lustspel, lösnäsor, peruker, reklamaffischer, ”tjusiga huvudbonader” och annat smått och gott.
Det ska fan vara teaterdirektör! sägs det i August Blanches komedi Ett resande teatersällskap. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker det var fan så roligt att vara teaterdirektör.
I dag är det Mårtensafton och då hyllar vi förstås gåsen, djurens konung. Det är inte jag som har kommit på idén att förse gåsen med denna hederstitel utan Tecknar-Anders. Och naturligtvis var det inte gåsen denne inbitne jämte avsåg utan surströmmingen.
Tecknar-Anders, som slutade vara rolig i Svenskan i somras, var den siste tidningskåsören i vårt land. Släktet har, likt dronten och den sabeltandade tigern, dött ut. Kvar finns bara en massa sura och elaka krönikörer som sitter och kastar skit på varandra och omvärlden.
Tecknar-Anders är lika rapp i pennan när han skriver som när han ritar. Det var han som en gång i charterturismens barndom kallade sig själv Molnets Broder, eftersom han knappt hunnit landa på Gran Canaria eller Mallorca förrän regnbyarna hopade sig över de tidigare soldränkta öarna.
Jag vet inte om det skulle slå an så bra i dag, för numera vet ingen att Molnets Broder är en dikt i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Jag tror knappt att någon ens vet vad Fänrik Stål är för en filur. Och Runeberg ska vi bara inte tala om.
En gång i tidernas begynnelse sammanfördes jag med Anders Andersö av en herr K, som representerade Povel Ramels företag Knäppupp. Denne herre – och, förmodar jag, baron själv – hade fått för sig att Anders och jag skulle vara lämpade att skriva texter till en revy på Ideontteatern medan Povel tog en välbehövlig semester nånstans i det södra Frankrike. Den dag vi träffades var jag mer än lovligt bakis vilket roade Anders. Medan mötet pågick satt han och ritade av vraket han hade mitt emot sig. Så här blev porträttet:
Tyvärr blev det ingenting av samarbetet, men några år senare träffades vi på ortopeden på Sabbatsbergs sjukhus. Själv hade jag fått en ny och fräsig vänsterhöft, vad Anders låg inne för minns jag inte.
Detta sålunda om gäss.
Har ni sett Amanda Lundbom? frågade revymakaren Emil Norlander i början av förra seklet. För att underlätta återfinnandet kompletterade han med ett antal upplysningar. Då den försvunna damen efter drygt hundra år ännu ej kommit till rätta har spalten valt att i dag presentera hela efterlysningen:
Har ni sett Amanda Lundbom?
Bomfaderia, faderaderalla.
Hon är inte någon ungdom
bomfaderi, faderullanlej.
Hon är fyllda trettifem,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Men hon ser ut som femtifem.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon är galen uti karlar.
Bomfaderia, faderaderalla.
Men Gud Fader dem bevarar
bomfaderi, faderullanlej.
Herre se till våran nö’,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och låt Amanda dö som mö.
Bomfaderi, faderullanlej.
Annars har hon mycket peng hon
bomfaderia, faderaderalla.
Och en säng med sängomhäng om
bomfaderi, faderullanlej.
Så att man skall slippa si
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Hur den ser ut som bor däri.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har byrå av mahogny,
bomfaderia, faderaderalla.
En putell med ådkålång i.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har egen symaskin
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och den är smord med terpentin.
bomfaderi, faderullanlej.
Så har hon en dalkarlsklocka,
bomfaderia, faderaderalla.
Som slår sju när den är åtta
bomfaderi, faderullanlej.
Och en grammofon, så rar
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Som spelar: kommer du ej snart?
Bomfaderi, faderullanlej.
FOTNOT 1
Många har frågat sig vad Emil menade med orden Hugg i! i textens sjätte rad. Min teori är att han därmed ville betona att visan är användbar som arbetssång.
FOTNOT 2
Norlander har kallats sin tids Hasse Aro på grund av sina många efterlysningar. Förutom ovanstående kan noteras Haver ni sett Karlsson? och Känner du Fia Jansson? Båda dessa personer kom så småningom till rätta. Det visade sig att de rymt tillsammans. Karlsson startade senare ett VVS-företag i Åkarp och Jansson vann Melodifestivalen i Arvidsjaur 1914. Deras äktenskap var barnfritt, men de hade en brun Mellanpudel som vann agility-finalen i Bryssel 1998.
FOTNOT 3
En annan som skrev om Amanda var Erik Johan Stagnelius, men hans bit var inte tillnärmelsevis lika rolig som Norlanders:
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.
(Den blir något roligare om man sjunger den till melodin Johan på Snippen, vilket är möjligt ända fram till sista raden. Där spricker det totalt.)
Emil, bäst på Amanda
Inga har namnsdag i dag, så det blir inte några hyllningar. Hajaru?
Du bläddrar i arkivet för Humor o dylikt kategorin.
|
