Här besjungen av världens roligaste man, Groucho Marx…
Sången om det levande uppslagsverket Lydia, damen som var tatuerad över hela kroppen (där kan man snacka om faktaspäckad) blev Grouchos signaturmelodi.
Mikael Neumann och jag antog utmaningen att översätta sången till föreställningen Den stora premiären på Fredriksdalsteatern, där den framfördes av Ola Forssmed. Det var inte lätt men det blev ett mycket lyckat nummer, inte minst tack vare den såväl mun- som allmänvige Ola.
Ett gräsligt fel hade insmugit sig i spalten i lördags, i det det påstods att dagens helgon vore Sven. Ingenting kunde vara felaktigare. Lördagens helgon var Malte och ingen annan.
Orsaken till misstaget är vid detta inläggs pressläggning höljd i dunkel, men troligt är att den mänskliga faktorn haft sitt finger med i spelet. Det kan också röra sig om en uppgörelse i den undre världen.
- På grund av pågående utredning kan jag i nuläget inte kommentera händelsen, säger spalten till spalten.
Han vill heller inte förutskicka huruvida hyllningen till Sven kommer att återutsändas på lördag då det är Sven som har namnsdag. Det är dock, erfar spalten från spalten närstående källor, knappast troligt att så kommer att ske.
- Men, säger källan till spalten, man kann nicht so genau wissen wo die Katze sollen pissen.
Som litet barn brukade jag varje torsdag klockan 17:30 lyssna på Barnens brevlåda med farbror Sven. I detta program talade den kände radioreportern Sven Jerring med små svenska barn som därefter sjöng en liten visa, typ Ekorrn satt i granen.
Vad jag minns var samtalen nog så stelbenta och sången var oftast erbarmligt falsk, men vi som var barn på fyrtiotalet hade inte så mycket att välja på. Själv hade jag ingen möjlighet att medverka i Barnens brevlåda eftersom programmet sändes från Radiotjänst i Stockholm och jag bodde i Malmö.
I vuxen ålder köpte jag ett hus på ön Storholmen utanför Lidingö. På husets övervåning fanns ett rum där Sven Jerring en gång sades ha bott och som till dennes ära fått namnet Jerring-rummet.
En midsommar hade jag Povel Ramel och hans hustru Susanna som gäster. Vi åt sill och drack snaps tillsammans med mina grannar och deltog därefter med liv och lust i öns midsommarfirande.
Herrskapet Ramel övernattade i Jerring-rummet som naturligtvis därefter fick heta Ramel-rummet. Det heter det kanske än i dag, vad vet jag?
Om du anser att detta är en poänglös historia så får du faktiskt hålla till godo ändå för jag har inga andra att bjuda på denna novemberdag.
Fig. 1
Jerring- resp Ramel-rummets belägenhet: se pil å fig. 1.
I dag är det Astrids dag. Lindgren förstås, who else? Ett svenskt helgon.
För visst har vi helgon även här uppe i det kalla och protestantiska Sverige. Vi tänder inga ljus för dem i katedralerna och vi bär inte deras heliga ben i procession genom våra städer.
De har inte nominerats och utvalts av några högvördiga kardinaler i Vatikanen utan har kanoniserats långt nere i det svenska folkdjupet.
Men helgon är de lik förbannat. Alla älskar vi dem, aldrig att ett ont ord fälls om dem.
Här är några:
SANKTA ASTRID (Lindgren) – berättarglad smålandskärring, älskad av alla, till och med av Prusseluskan; och att min grymme släkting riddar Kato också gillar henne har jag hans ord på.
SANKT TAGE 1 (Danielsson) – elak satiriker, men vem kan bli riktigt förbannad på en karl som ser så snäll ut och som framför sina giftigheter på östgötska?
SANKT TAGE 2 (Erlander) – tråkmånsen som laddade ôm och blev rolig göbbe med hela svenska folket en kulen kväll hos Hyland.
SANKTA ANNA (Lindh) – snygg och duktig politiker, som dog martyrdöden mitt framför våra ögon.
SANKT BERTIL (Bernadotte) – romantisk motorprins som delade en ljuv hemlighet med svenska folket, tills hon äntligen trädde fram och blev hans prinsessa. (Se nedan.)
SANKTA LILIAN (f Craig) – poppis sessa med glimt i ögat, importerad av Sankt Bertil. (Se ovan.)
SANKT ALLAN (Edwall) – skådis med eget djungelvrål: Emiiiiil! Han fattas oss.
SANKT INGVAR (Kamprad) – mångmiljardär som snusade sig (och hylla Billy) in i de svenska vardagsrummen.
SANKTA MONICA (Zetterlund) – älskad jazzböna och fräckkäftad mobergsk sockenhora som dog martyrdöden i lågorna.
SANKTA LILL-BABS (Svensson) - bussig brud i bussig förpackning.
SANKT MAX (von Sydow) – Karl-Oskar i våra hjärtan. Och Jesus förstås!
Listan kan bli längre, men jag tror jag håller där, åtminstone för i dag.
Sankt Roger
Jag känner två konradar. Den ene är sjömannen Karl-Alfreds son, den andre är Den lydige Konrad som förekommer i Falstaff fakirs Sedolärande berättelser.
Berättelsen om lille Konrad handlar om hur denne frestas av den elake Janne att följa med till skomakarens trädgård och nalla päron. Konrad går icke med, eftersom hans goda moder har förbjudit honom detta. Sen går det som det går: den elake Janne ertappas av skomakaren och får stryk med spannremmen. Den lille Konrad välsignar sitt beslut att lyda sin moder. I stället går han att nalla plommon i skräddarens trädgård, eftersom han med bestämdhet vet att denne är borta hela dagen.
Sensmoral:
Den som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.
Fig 1
Bakom pseudonymen Falstaff Fakir (se fig 1) döljer sig lundensaren Axel Wallengren (se fig 1 igen) som levde 1865 till 1896. Han dog i Berlin där han var korre för Aftonbladet, en tidning som har fostrat många stora humorister.
Gammal blev han sålunda inte, fakiren, men rolig var han och det långt före sin tid. Han har varit min följeslagare i hela livet, eller – ska jag väl säga – i nästan hela livet enär detsamma ännu icke är slut.
Liksom många andra humorister hös fakiren ingen stolthet över sina roliga skrifter utan grämde sig över att han inte nått ärones tinnar med sina seriösa verk. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Här ska bara nämnas Groucho Marx och Evert Taube. Det är egentligen bara spalten som har vett att yvas över sina exempellösa framgångar på humorns estrader!
Fast det är klart, det skulle ha varit roligt om jag nån enda gång i livet hade fått ett erkännande för min vackra sångröst. Om detta kom jag just nu på en dikt:
Nog skulle det ligga nåt gott i
att jämföras med Pavarotti
FOTNOT 1
Som de högtärade läsarna observerar skriver jag Falstaff fakir utan komma. Detta gör jag för att reta alla besserwissrar som redan lagt sig i startgroparna för att skriva kommentarer i ärendet och förnumstigt pepåka att det ska vara ett komma mellan Falstaff och fakir. Den bok jag äger heter Falstaff Fakirs vitterlek – utan något komma. Den är utgiven av Gebers förlag 1956, samma år som jag fick den i julklapp.
FOTNOT 2
Trots omfattande efterforskningar på nätet har jag inte funnit något belägg för min uppgift att Karl-Alfreds påg skulle heta Konrad. På bilden nedan syns han i kretsen av sina nära och kära. Han bär där namnet Swee’Pea och i Seriefrämjandets text på internet uppges att han på svenska lystrar till namnet Lill-Pär. Men jag vet att han hette Konrad i min barndom. Kan han ha bytt namn? Vad säger Seriefrämjandet?
Eftersom amerikanska seriefigurer inte får ha sexuellt umgänge med varandra är lille Konrad/Lill-Pär, adopterad av Karl -Alfred. För övrigt måste man fråga sig varför Karl-Alfred så svartsjukt bevakar sin fästmö Olivia när han ändå aldrig får sätta på henne.
I dag är det Mårtensafton och då hyllar vi förstås gåsen, djurens konung. Det är inte jag som har kommit på idén att förse gåsen med denna hederstitel utan Tecknar-Anders. Och naturligtvis var det inte gåsen denne inbitne jämte avsåg utan surströmmingen.
Tecknar-Anders, som slutade vara rolig i Svenskan i somras, var den siste tidningskåsören i vårt land. Släktet har, likt dronten och den sabeltandade tigern, dött ut. Kvar finns bara en massa sura och elaka krönikörer som sitter och kastar skit på varandra och omvärlden.
Tecknar-Anders är lika rapp i pennan när han skriver som när han ritar. Det var han som en gång i charterturismens barndom kallade sig själv Molnets Broder, eftersom han knappt hunnit landa på Gran Canaria eller Mallorca förrän regnbyarna hopade sig över de tidigare soldränkta öarna.
Jag vet inte om det skulle slå an så bra i dag, för numera vet ingen att Molnets Broder är en dikt i Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg. Jag tror knappt att någon ens vet vad Fänrik Stål är för en filur. Och Runeberg ska vi bara inte tala om.
En gång i tidernas begynnelse sammanfördes jag med Anders Andersö av en herr K, som representerade Povel Ramels företag Knäppupp. Denne herre – och, förmodar jag, baron själv – hade fått för sig att Anders och jag skulle vara lämpade att skriva texter till en revy på Ideontteatern medan Povel tog en välbehövlig semester nånstans i det södra Frankrike. Den dag vi träffades var jag mer än lovligt bakis vilket roade Anders. Medan mötet pågick satt han och ritade av vraket han hade mitt emot sig. Så här blev porträttet:
Tyvärr blev det ingenting av samarbetet, men några år senare träffades vi på ortopeden på Sabbatsbergs sjukhus. Själv hade jag fått en ny och fräsig vänsterhöft, vad Anders låg inne för minns jag inte.
Detta sålunda om gäss.
Gustaf VI Adolf var en trevlig gammal kung som alla tyckte om. Han var 67 år när han blev kung, en ålder då de flesta har varit pensionister i två år.
I stället för att resa till Tyskland och kriga och bära sig illa åt for han till Italien och låg på knä och borstade gruset av små lerskärvor med en pensel. Karl Gerhard skrev en revykuplett om honom som började så här: Den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.
Eftersom GA var så sympatisk och demokratisk och plikttrogen satte alla arga republikaner ilskan i vrångstrupen. Därför blev det extra roligt när skämttidningen Blandaren lät en gubbe säga: Det är inte monarkin jag har nåt emot, det är kungen. Åtminstone tror jag att det var Blandaren.
Kung Gustaf Adolf låg på sitt yttersta och dog i september 1973, samtidigt som norrmalmstorgsdramat pågick i det centrala Stockholm. Detta gjorde att massmedia fick hicka. Två stories på samma gång!
Det var inte vid Gustaf VI Adolfs död som stjärnreportern Gösta Ollén i Expressen föreslog rubriken:
KUNGEN DÖD
ERLANDER I TÅRAR
- Har du verkligen belägg för att Tage grät? sa redaktionchefen Sigge Ågren.
- Tror du han dementerar? sa Gösta.
Det var Gustaf V. Men det är en gammal bra tidningshistoria och såna förtjänar alltid att berättas.
I tårar?
I Sverige är det ordning och reda. Vi har Mors dag , Fars dag, Svenska Flaggans dag och Kanelbullens dag. Det här veckoslutet kör det ihop sig: i går var det Alla helgons dag och i dag är det Allhelgonadagen och Alla själars dag.
Som om detta inte vore tillräckligt är det något som heter Halloween mitt i allt detta. När denna infaller ger jag dock blanka djävulen uti. Det är en amerikansk sed som har importerats till Sverige av Buttericks och den del av grönsaksbranschen som ägnar sig åt att odla pumpor.
Alla helgons dag kan man också kalla De dödas dag, ty vid denna tid förväntas det av oss levande att vi tar oss till kyrkogården och säger hej till våra döda och sätter en blomma eller en lykta på deras lilla tomt. Det har de sannerligen förtjänat, för betänk hur eländigt vi skulle haft det om de inte hade offrat sig och gått hädan.
Vilken trängsel det skulle ha varit här på jordene! Om ingen hade dött skulle Sverige i dag ha en folkmängd på flera hundra, ja kanske tusen miljarder människor. Det skulle bli näst intill omöjligt att hitta en parkeringsplats i stan eller att få ett trevligt bord på krogen. Byggmästarna skulle tvingas bygga hus som var sextusen våningar höga och ändå skulle det knappt gå att få en trevlig lägenhet. Köerna på posten skulle ringla sig hundratjugofem varv runt kvarteret och att med bil ta sig från städernas centrum till förorterna skulle ta fjorton år. Man skulle inte komma fram till radioprogrammet Ring så spelar vi och att få en operation i ljumsken kunde man bara glömma. Exempelvis ljumsken.
Och hur trist bleve inte kulturlivet…
I Berwaldhallen uruppfördes i går den 211-årige Ludwig van Beethovens 3674:de symfoni. Bland gästerna syntes Gustaf Vasa, 485, Carl ”Blomsterkungen” von Linné, 274, samt alltid lika festsugne filosofen Platon, 2408, som kom direkt från tänkarlyan i Aten tillsammans med vackra, blonda, svenskfödda fru Kajsa, 37.
Precis nu hittade spalten på en liten trevlig dikt:
Nog blev det konstigt om ingen toge
sitt ansvar en dag och verkligen doge
FOTNOT 1
Innan du nu börjar författa en upprörd kommentar till detta inlägg skall du betänka att spalten har uppnått en ålder då han har rätt att behandla döden helt utan respekt. Om en tio-femton år är det dags för honom själv att sätta tofflorna för gott. Han kan naturligtvis leva lite längre eller gå hädan mycket tidigare. Han kan redan i morgon dag bli överkörd på gatan där han bor. Det är visserligen föga troligt, eftersom han bor på en gågata. Men man vet aldrig. Där kan komma någon som går jävligt fort.
FOTNOT 2
Spalten är med i en förening som heter RTVD, vilket är uttytt Rätten till en värdig död. Med hjälp av denna förening kan man skriva på ett papper som tillåter läkaren att så att säga dra ur sladden när ingen hjälp är inom synhåll och det ändå bara är eldbegängelse och smörgåstårta i församlingshuset som gäller. Jag har undertecknat denna min egen dödsdom, men egentligen skulle jag vilja gå ännu längre och äga en liten pilla som jag kunde stoppa i mig när det blir för sorgligt. Som Göring ungefär. Detta påminner mig om ett gammalt skämt som jag en gång hörde på Players´music hall i London:
Mr A: I ´m a member of a suicide club.
Mr B: Why don´t you go and kill yourself?
Mr A: I´m behind with my subscriptions.
FOTNOT 3
Att vara med i den glada klubben RTVD kostar bara 150 spänn om året. Deras hemsida heter www.rtvd.nu
Nu för tiden är edit något man klickar på när man ska redigera ett dokument i datorn. I spaltens liv är Edith (med hå i ändan) min första fröken, närmare bestämt på Linnéskolan i Limhamn, Malmö.
Jag har Edith att tacka för mycket, ty det var hon som lärde mig skriva och utan denna kunskap hade jag som journalist och författare stått mig rätt slätt. Word i all ära, men det är bestämt bra att kunna själva grunderna.
Varje morgon trampade fröken Hansson igång sin suckande orgel och vi barn sjöngo unisont Din klara sol går åter upp. Därefter knäppte vi våra små händer och fröken Hansson bad Jesus vända sitt ansikte till oss och giva oss frid, vilket han förstås gjorde. Med dessa bestyr avklarade kunde skoldagen börja.
Edith Hansson lärde mig inte bara att läsa och skriva, hon lärde mig också att räkna päron och äpplen och att inte blanda ihop dem. Hon visade också planscher med Jesus och berättade om denne märklige regimkritiker från Mellanöstern som såg så snäll ut. Jag var vederbörligen imponerad av hans förmåga att bota fallandesjuka och blinda – ja till och med döda! – men det största intrycket gjorde han nog när han rensade templet från en massa försäljare och annat löst folk. Då var det stake i Jesus!
Nu för tiden har jag lämnat Edith Hanssons smala väg och tror icke längre på Jesus, men den kristna grundinställningen som fröken inplanterade i mig har jag kvar: den att man gott kan försöka vara lite hygglig mot folk när man vandrar här på jordene.
Så här tedde sig fröken Hansson och hennes små förstaklickare i Limhamn 1941:
Jag sitter längst till vänster och delar bänk med en blondin vid namn Gunnel. Händerna håller jag sedesamt på bänklocket. Längst till höger sitter blondinen Birgitta, som jag älskade. Nedanför fröken Hansson, med en jättelik rosett i håret, sitter blondinen Maj-Gun, som älskade mig. Så där har det fortsatt hela livet.
Har ni sett Amanda Lundbom? frågade revymakaren Emil Norlander i början av förra seklet. För att underlätta återfinnandet kompletterade han med ett antal upplysningar. Då den försvunna damen efter drygt hundra år ännu ej kommit till rätta har spalten valt att i dag presentera hela efterlysningen:
Har ni sett Amanda Lundbom?
Bomfaderia, faderaderalla.
Hon är inte någon ungdom
bomfaderi, faderullanlej.
Hon är fyllda trettifem,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Men hon ser ut som femtifem.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon är galen uti karlar.
Bomfaderia, faderaderalla.
Men Gud Fader dem bevarar
bomfaderi, faderullanlej.
Herre se till våran nö’,
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och låt Amanda dö som mö.
Bomfaderi, faderullanlej.
Annars har hon mycket peng hon
bomfaderia, faderaderalla.
Och en säng med sängomhäng om
bomfaderi, faderullanlej.
Så att man skall slippa si
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Hur den ser ut som bor däri.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har byrå av mahogny,
bomfaderia, faderaderalla.
En putell med ådkålång i.
Bomfaderi, faderullanlej.
Hon har egen symaskin
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Och den är smord med terpentin.
bomfaderi, faderullanlej.
Så har hon en dalkarlsklocka,
bomfaderia, faderaderalla.
Som slår sju när den är åtta
bomfaderi, faderullanlej.
Och en grammofon, så rar
bomfaderi, faderullanlej. Hugg i.
Som spelar: kommer du ej snart?
Bomfaderi, faderullanlej.
FOTNOT 1
Många har frågat sig vad Emil menade med orden Hugg i! i textens sjätte rad. Min teori är att han därmed ville betona att visan är användbar som arbetssång.
FOTNOT 2
Norlander har kallats sin tids Hasse Aro på grund av sina många efterlysningar. Förutom ovanstående kan noteras Haver ni sett Karlsson? och Känner du Fia Jansson? Båda dessa personer kom så småningom till rätta. Det visade sig att de rymt tillsammans. Karlsson startade senare ett VVS-företag i Åkarp och Jansson vann Melodifestivalen i Arvidsjaur 1914. Deras äktenskap var barnfritt, men de hade en brun Mellanpudel som vann agility-finalen i Bryssel 1998.
FOTNOT 3
En annan som skrev om Amanda var Erik Johan Stagnelius, men hans bit var inte tillnärmelsevis lika rolig som Norlanders:
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
Hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
I vårvindens pust,
I druvornas must
Jag känner Amanda.
(Den blir något roligare om man sjunger den till melodin Johan på Snippen, vilket är möjligt ända fram till sista raden. Där spricker det totalt.)
Emil, bäst på Amanda
Du bläddrar i arkivet för Helgon o dylikt kategorin.
|
