Dagens helgon: Edit

Nu för tiden är edit något man klickar på när man ska redigera ett dokument i datorn. I spaltens liv är Edith (med hå i ändan) min första fröken, närmare bestämt på Linnéskolan i Limhamn, Malmö.

Jag har Edith att tacka för mycket, ty det var hon som lärde mig skriva och utan denna kunskap hade jag som journalist och författare stått mig rätt slätt. Word i all ära, men det är bestämt bra att kunna själva grunderna.

Varje morgon trampade fröken Hansson igång sin suckande orgel och vi barn sjöngo unisont Din klara sol går åter upp. Därefter knäppte vi våra små händer och fröken Hansson bad Jesus vända sitt ansikte till oss och giva oss frid, vilket han förstås gjorde. Med dessa bestyr avklarade kunde skoldagen börja.

Edith Hansson lärde mig inte bara att läsa och skriva, hon lärde mig också att räkna päron och äpplen och att inte blanda ihop dem. Hon visade också planscher med Jesus och berättade om denne märklige regimkritiker från Mellanöstern som såg så snäll ut. Jag var vederbörligen imponerad av hans förmåga att bota fallandesjuka och blinda – ja till och med döda! – men det största intrycket gjorde han nog när han rensade templet från en massa försäljare och annat löst folk. Då var det stake i Jesus!

Nu för tiden har jag lämnat Edith Hanssons smala väg och tror icke längre på Jesus, men den kristna grundinställningen som fröken inplanterade i mig har jag kvar: den att man gott kan försöka vara lite hygglig mot folk när man vandrar här på jordene.

Så här tedde sig fröken Hansson och hennes små förstaklickare i Limhamn 1941:

Jag sitter längst till vänster och delar bänk med en blondin vid namn Gunnel. Händerna håller jag sedesamt på bänklocket. Längst till höger sitter blondinen Birgitta, som jag älskade. Nedanför fröken Hansson, med en jättelik rosett i  håret, sitter blondinen Maj-Gun, som älskade mig. Så där har det fortsatt hela livet.

”Tjo va´re viftar i koftan!”

Det har getts ut en minnesbok som heter När teatern kom till Malmö. Den handlar om Malmös första teater som byggdes vid Gustav Adolfs torg 1809. För tvåhundra år sen alltså.

Spalten har ännu bara hunnit bläddra i den, men där verkar finnas mycket roligt att läsa, av entusiastiska konnässörer som Bengt Liljenberg, Jan Richter, Paul-Christian Sjöberg och många fler. Allt baserat på fakta av den gamle Sydsvenskan-redaktören Ragnar Gustafsson, signaturen Punkt.

Och så är där många bilder att titta på. Bland annat ett rollporträtt av den vackra Harriet Bosse (sid 107) , en bild som helt nöjaktigt förklarar varför August Strindberg stegade fram till henne och  avfyrade Sveriges kaxigaste raggningsreplik: ”Skulle fröken Bosse vilja ha ett litet barn med mig?”
Men vad som framför allt slår mig när jag tittar på såna där gamla bilder är hur mysigt allting verkar ha varit förr, jämfört med idag. Ja ja ja, jag vet, löss i håret och utedass på gården och syfilis och tuberkulos och fan och hans moster. Men nog såg det mysigt ut!

Så här ser det ut i dag, eller rättare sagt 1944 när den nya betongkartongen invigdes vid Fersens väg. Vare nog sagt, som det står i Grönköpings Veckoblad.

Sen måste jag ju säga att det var mer fräs på pjästitlarna förr. Vem skulle inte vilja se Eldsvådan hos Jan Arend, Kärlekstokar och abborrkrokar, Lundgren från Trelleborg eller Tjo va´re viftar i koftan?
Helst skulle jag förstås vilja se toppsnäckan Bosse i Pygmalion. Men förmodligen hade jag inte fått nån biljett. På grund av första världskrigets utbrott gavs den bara i en (1) föreställning.

Toppsnäckan

(Alla bilder i detta inlägg är helt oförblommerat stulna ur den omnämnda boken .)

Spalten, Jayne och lilla Mariska…

Många spaltbrukare har observerat att det förekommer en dam till höger på bilden i inlägget A portrait of Spalten as a  young man av den 25 dennes och gissar att damen inte är någon mindre än filmstärnan och bystdrottningen Jayne Mansfield. Det är alldeles riktigt. Fru Mansfield var i Stockholm 1976 för att göra reklam för en film och bad så innerligt att få vara med på bilden av spalten, att Svensk Damtidnings fotograf inte hade hjärta att säga nej.

När Jayne kom hem till USA samma höst omkom hon i en bilolycka. Det blev nästan ingenting kvar av bilen, men Jaynes treåriga dotter som var med, fick bara några skrubbsår. Denna dotter, erfar spalten, har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 45 år och är en omtyckt och skicklig skådespelerska i Nordamerika, som vi bland annat har kunnat se i kriminalserien Law and Order. Inte ens hennes namn, Mariska Hargitay, har hindrat henne från att nå berömmelse. Fadern var den ungerskfödde artisten och kroppsbyggaren Mickey Hargitay (Mr Universum 1955), som gick ur tiden år 2006.

Det är min själ bildande att driva en blogg!

Jayne och Mickey skilde sig 1964, det är därför den ensamstående modern flirtar så ohöljt med den blonde, snygge, välbyggde och intelligente tidningsmannen från Norden…

Mariska, 42, snyggare än mor!

A Portrait of Spalten as a Young Man

Denna bild av spalten som ung togs på försommaren 1967 i Stockholm. Den var införd i Svensk Damtidning nr 23.

Dagens helgon: Gerhard

Karl Gerhard, född Johnsson, älskad revykung och oöverträffad satiriker, dog av hjärtinfarkt på Karolinska sjukhuset den 21 april 1964. Eftersom jag dagen därpå tjänstgjorde som morgonreporter på Expressen fick jag äran att på tidningens sistasida, under rubriken Sista rollen, meddela svenska folket att den 73-årige revycharmören gått ur tiden. I den korta texten berättade jag om hans sista roll på Vasateatern, i komedin Mitt bedårande jag, där han spelar en 80-årig man som ser tillbaka på sitt liv.

Jag ska inte skryta med att jag kände Karl Gerhard, men jag intervjuade honom några gånger när jag var en mycket ung och mycket grön reporter. Han var alltid lika vänlig och tillmötesgående, vilket inte minst den här signerade bilden (tagen på terrassen till hans magnifika villa Fatima Morgana på franska Rivieran) är ett exempel på. Fotot skickade han mig efter en artikel där jag hade farit lite slarvigt fram med fakta om hans ekonomi.

”Missförståndet berodde säkert på att jag uttryckte mig suddigt”, skrev han vänligt överslätande på baksidan av bilden . Han undertecknade med ”Eder vän(d)”.

FOTNOT    Per Gerhard kom för två år sen ut med en bok om sin pappa. Den heter Karl Gerhard: med kvickheten som vapen. Det har skrivits två ytterligare böcker om Gerhard, varav en är Åke Petterssons doktorsavhandling Oss greker emellan.

Glad såsom fågeln?

Felknäppt i Barcelona

Spalten har alltid varit road av att resa. Livet, brukar jag säga, är kanske inte alltid en dans på rosor, men nog är det ofta en dans på resor. Om lustigheten ursäktas.
I dag inleder jag en ny serie, som jag valt att kalla RESEMINNEN, eftersom det just är det det är.

Reseminnen 1

Det ni ser på fotografiet här nedan är en ung man som har knäppt till en sup. Så sa man förr. Varför man sa så har jag inte en aning om, icke heller om man fortfarande säger så. Troligen inte.

Fotografiet föreställer en tjugofyraårig spalt och togs år 1959 av en kanonfotograf i Barcelona. Jag tror att jag  lät avfotografera mig för att ha en bild att skicka till min ömma moder som satt i Malmö och ängslade sig över sin vinddrivne son.
Naturligtvis blev mor ännu mer orolig när hon fick se fotografiet. Så går det, tänkte hon antagligen, när inte mor är tillstädes. Då blir det felknäppt.
På femtiotalet hade jag förläst mig på Ernest Hemingway och svärmade för hans Spanien. 1959 reste jag till Barcelona för att gå i mäster Ernsts fotspår. Men ack, det var inte en äventyrare och bohem som kom till Barcelona. Det var en bortskämd goddagspilt från ett välmående medelklasshem i Malmö. Hemingways fotspår var jag inte i närheten av.
En vecka senare kom en vän och hans flickvän nerresande. Han var blivande konstnär och eftersom jag trodde mig vara blivande författare förvandlades vi i våra ögon till en konstnär och en författare. Våra försök var lovvärda men knappast helhjärtade. Vi gick omkring med romanen Och solen har sin gång i handen och trodde att vi var Hemingway och hans vildsinta gäng, vilket vi sannerligen inte var.
En  söndagseftermiddag gick vi på tjurfäktning. Vi försökte uppföra oss som ett par riktiga aficionados, men i själva verket hatade vi det äckliga djurplågeriet. Jag tror till och med att jag kräktes lite; det kan å andra sidan ha berott på den väldiga cigarr jag tyckte att jag skulle röka där jag satt på arenans skuggsida och lekte Hemingway.
Efter några dagar var pengarna slut som vi fått av mor och far och reste tillbaks till Sverige och vårt välmående medelklassliv.

Fick du mitt fotografi? frågade jag mor.
Ja, svarade mor. Men du hade ju knäppt kavajen fel.

Seriemördaren kommer tillbaka?

Snart bär det av söderut. Jag måste gå och beställa ett nytt pass.
Vad man nu ska med det till. Sa dom inte att vi skulle slippa pass inom Europa om vi gick med i EU? Jo det gjorde dom.

Ändå kräver dom att man ska ha pass. Trots att det inte längre sitter nån gubbe eller gumma bak en glasruta och bläddrar lite håglöst i det.
Då förstår jag inte vad man ska med pass till. Men jag är förmodligen dum i kolan.

Nu för tiden behöver man inte låta fotografera sig innan man ansöker om ett nytt pass. Det fixar dom på passbyrån. Undrar hur jag kommer att se ut i det nya passet. I mitt gamla påminner jag starkt om en ovanligt elak seriemördare.

Höst på bryggan

Ribersborgs badstrand i Malmö. Hösten har kommit.