Någonstans i Sverige finns det ett hus som heter Cato. Detta är faktiskt alldeles sant. Huset ligger på Fogdön som är en stor halvö nordväst om Strängnäs.
Jag är naturligtvis mäkta stolt över att mitt namn lever kvar i denna fagra sörmländska bygd. Att det gör det beror på att jag under en tid hyrde huset av bonden på Walla gård.
Cato är ett gammalt falurött trähus, ett sånt som det finns miljoner av i vårt land. Så här såg huset ut när jag hyrde det. Hur det ser ut i dag är mig icke bekant.
Min tid i huset inträffade för många herrans år sedan. Svensson hade nyligen börjat köra på höger sida av vägen, Lennart Hyland höll hörna i tv, Tage Erlander var statsminister och spalten stod ännu att läsa i Expressen och inte i Aftonbladet.
Huset Cato var mycket primitivt. Det fanns elektricitet men det var också den enda bekvämligheten. Vatten fick jag bära, tänderna fick jag borsta över köksvasken och mitt tarv fick jag förrätta i naturens sköte. Fastigheten hade stått tom i många år och tusentals skogsmöss och tiotusentals flugor var övertygade om att det var de som besatt lagfarten.
Så nära naturen som jag levde i detta hus har jag aldrig levat, vare sig förr eller senare. Gräsen växte kämpahögt och de raraste örter trängde så när in i huset. Från fönstret kunde jag på ängen utanför iaktta vilda djur i sin naturliga miljö. Det var som att bo i Hagenbecks djurpark.
En grävling brukade stirra på mig med sina små ilskna ögon när jag trädde ut på morgonen för att låta mitt vatten och en dag stod en mäktig älg och ältade sin vegetariska frukost på mindre än hundra meters håll.
Men det bästa med huset Cato var ändå det lilla dasset, som låg i en dunge en bit från huset. På grund av det avskilda läget kunde man där sitta med dörren öppen mot den sörmländska sommaren och kontemplativt iakttaga naturen.
Myror stretade, maskar ringlade och sniglar segade sig tålmodigt mot sina fjärran mål. Ibland kunde en ärla eller mes ner slå sig ner och förvånat betrakta en med sitt lilla huvud på sned.
Jag kunde med fullt fog stämma in i Gunnar Wennerbergs glunt Här är gudagott att vara:
Humlan surrar, fjäriln prålar
Lärkan slår i skyn sin drill
Att kalla denna idyll för ett utedass är egentligen en oförskämdhet; en oas skulle passa bättre, en fristad från all världens larm och ävlan, kanske rentav ett litet paradis.
Vad jag vet har detta annex inte något namn. Kanske jag får komma med ett litet skamligt förslag?
Kan det inte få heta Åke?
