Där var mitt liv

På min nyliga fölsedag var jag bjuden på älg hos en känd gitarrist och estradör i Ljunghusen och dennes hustru. Vid middagen deltog även en jämnårig ungdomskamrat och hans sambo. Överraskande nog dök också en pensionerad kolumnist i en känd sydsvensk tidning upp liksom en relativt välkänd skånsk humorist som en gång för länge sen var kock i tv när jag också var det.
Älgen, som gitarristen och estradören nedlagt i Östermalmshallen i Stockholm, var mycket god, liksom den skagenröra och den äppelkaka som omgav den. Samtalet blev efter hand synnerligen animerat och många minnen från min ungdoms ljuva fågel väcktes till liv. Det var nästan som i Här är ditt liv.

Dock saknade jag Edith Hansson som lärde mig läsa på Linnéskolan i Limhamn, Sigge Ågren som anställde mig på Expressen samt förstås min blida moder Hilma och min vördade fader Eric. Dessa hade dock goda skäl att inte närvara. Kanske får jag träffa dem om fem år, när åttio år har förflutit sedan min tillblivelse.

Man vet aldrig.

God älg

Gamlingen har ordet…

Heter hon inte Kajsa?

I dag stod det nåt om Anna Anka på en löpsedel som jag gav fulla fan i. Jag är nämligen totalt ointresserad av Anna Anka. Jag skiter i Anna Anka. Men det är jag nog ensam om. En annan sak jag skiter i är fotboll och det vet jag att jag är ensam om. Och det är inte roligt för det betyder att jag inte kan vara med när grabbarna står på torget och pratar lite grann om fotboll och om flickor och om livet med ibland som Per-Martin Hamberg skrev i sin vackra visa Nu tändas åter ljusen i Umeå som Gunnar Wiklund sjöng så vackert i radio.
Anna förresten? Jag trodde hon hette Kajsa. Där ser man hur lite man vet.

Anna?

På ljugarbänken

Spaltteatern ger i dag en vitsdialog för intellektuella och välutbildade människor. Den utspelar sig på en ljugarbänk i Göteborg. På bänken sitter den kände göteborgsprofilen Kal Marx när den kände tyske poeten och textförfattaren Johann Wolfgang von Göthe anländer.  Nu börjar pjäsen.

GÖTHE: Haj på daj, Kal.
KAL: Nä men haj på daj, Johann Wolfgang von Göthe.
GÖTHE: Jaha, här setter du o fillesoferar?
KAL: Ja setter o tänker på kappetalet och arbetarklassen.
GÖTHE: De marx, Kal, de marx.
KAL: Du har änna inte din lelle pudel me dej ida, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Naj, han har ännasöm ledigt i da.
KAL: Va e de nu han heter, din lelle pudel?
GÖTHE: Han heter Stjärna.
KAL: Javesst ja, pudeln Stjärna.
GÖTHE: Men egentligen e han inte ännasöm ledig. Han e på uppdrag.
KAL: Nä va säjer du, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Jag säjer att han e på uppdrag.
KAL: Ja, ja hörde de. Va e de för uppdrag han e på?
GÖTHE: Han gör en pudel.
KAL: Hur gör han då?
GÖTHE: Han sätter på en pudeltik ena änden o så kommer de ut små pudelvalpar i den andra.
KAL: I andra änden?
GÖTHE: I samma ände, fattar du änna.
KAL: Men du sa att valparna kommer i den andra änden änna.
GÖTHE: Ja ja, tjöta inte. Jag sa la fel då. Jag ber om ursäkt.
KAL: Vet du va du gjorde nu, Johann Wolfgang von Göthe?
GÖTHE: Nä, va gjorde ja?
KAL: Du gjorde en pudel.

RIDÅ

FOTNOT: För att förstå denna i mitt tycke utomordentligt roliga dialog bör man veta att det i Johann Wolfgang von Goethes (1749-1832) drama Faust förekommer en pudel, som senare visar sig vara djävulen. Das also, war des Pudels Kern! (Det var alltså pudelns kärna!) utbrister då pjäsens huvudkaraktär, doktor Faust.

Modern pudel.

Dagens helgon: Uno

Under denna rubrik har spalten för avsikt att då och då ägna dagens namnsdagsbarn sin hyllning. Först ut råkar bli Uno.

Jag har bara känt en Uno i mitt liv. Denne Uno valde dock i mogen ålder bort sitt Uno och blev i stället Myggan. Myggan Ericson alltså, revydoktorn som krönte sitt passionerade intresse för nöjeslivet med det mäktiga verket Myggans nöjeslexikon.

Både Myggan och jag ingick i den eminenta Svenska Ahlrot Akademien. Där var även Povel Ramel ledamot, liksom flera andra personer i nöjesvärlden. En gång var såväl Myggan som Låppan (Hagander, jurist och f d lundaspexare) närvarande och då sällskapet om aftonen stod i begrepp att avtåga till Ahlrots revy såg sig Ramel om och sa:
- Men var är insekterna?
Det borde en annan av ledamöterna ha kunnat svara på, exspexaren Bengt-Olof Landin, ty han var entomolog till professionen.

Jag telefonerade ibland med Myggan. Det var roliga samtal, som alltid avbröts abrupt av insekten i andra ändan av tråden. Mitt i konversationen sa han plötsligt:
- Jaha, hej då.
Och så la han på. Förmodligen gjorde han som andra myggor: han stack. (Se FOTNOT)

När seklet var alldeles nyfött fick Uno Myggan Ericson en stroke och den 12 maj 2001 gick ridån för hans livs revy.

Jag var på hans begravning i Göteborg. Myggan hade själv iscensatt den och det var hans avsikt, nej hans uttryckliga order, att det skulle bli en rolig begravning. Det blev den också. Det var faktiskt den roligaste begravning jag varit på.

Uno

FOTNOT   Jag vet att myggor inte anses sticka utan bita. Meningarna härom är dock något delade. De måste ju faktiskt sticka sin snabel genom huden för att kunna suga blod. Och ett företag som säljer myggmedel omnämner djuren ifråga som stickande insekter. Kommentarer till detta undanbedes sålunda ovänligt men bestämt.

Glad såsom fågeln?

Värre än i Midsomer

I går kväll flög fjorton bananflugor  planlöst runt, runt ovanför min köksvask. Förmodligen hade de tagit sig in i mitt hem ombord på en kartong jordgubbar.

Under natten till lördagen satte jag in biologisk krigföring (Radar) och på lördagmorgonen förkunnade sexton – jag hade räknat fel på två -  små döda prickar i vasken att bananflugorna gått till de sälla jaktmarkerna.

Sexton döda på en natt. Värre än i Midsomer.

Det finns ingen poäng i det här inslaget och absolut ingen sens moral. Det är inte alls så att jag ångrar mitt tilltag. Bananflugor är ett otyg. Jag ville bara att ni skulle veta att även en pensionärs till synes händelselösa tillvaro understundom kan förvändas i stor dramatik.

Hane och hona av bananfluga, mycket mycket förstorade.

Spaltens ferieskola 3

Djurena

I dag skall vi tala om djurena. Djurena kännetecknas av att de inte kan gå på två ben utan tvingas kräla fram på alla fyra. Ett klart lysande undantag är ankan, som på sitt typiska sätt vaggar fram genom livet på två ben. I dammen använder han benen att paddla med. Flyger gör han sällan eller aldrig, men drar sig inte för att kalla sig fågel. Anka är gott. Fransmännen spränger ankan innan de äter honom. Dessförinnan har de slitit ut levern och ätit upp den. Så elaka är fransmännen.

Världens berömdaste anka heter Kalle och bär sjömanskostym på överkroppen. På underkroppan är han naken. Han är ungkarl och sammanbor med tre småpojkar. Musse Pigg är en mus, som äger en hund vid namn Pluto. Som du förstår är djurlivet i seriernas värld en aning komplicerat. Knoll och Tott är inga djur men om man slår ihop dem får man knott, vilket är ett typiskt djur, ehuru otroligt litet.

Men djurena finns inte bara i seriemagasinen utan stundom även i skog och mark. Ett vanligt djur i skog och mark är ugglan, men även giraffer, pudlar och hängbjörkar förekommer. De senare anses dock ej höra till djurena. Ugglan är en riktig kvällsmänniska. Såväl pudeln som ugglan sägs vara kloka. Giraffen är däremot inte riktigt klok.

Djurena i guds fria natur har i allmänhet fyra ben, ett i varje hörn.  Abborren har dock flera hundra och var och en kan ju tänka sig huru många ben en tusenfoting måste ha för att få plats för alla sina fötter.

Tusenfotingar är äckliga. När Evert Taube sjunger att alla djur borde få leva enär de ju är så vackra undantar han tusenfotingar. Många människor är tusenfotingofober och trampar ihjäl alla tusenfotingar de ser. Det är tur att tusenfotingarna inte kan trampa tillbaka, då skulle det bli rena massakern!

I nästa lektion skall vi ta upp ogräs. Nu är det rast.

Lagom är bäst

Nu är det 25 grader i skuggan. Det är en temperatur som passar oss svenskar bättre än den där tryckande hettan vi hade i förra veckan.

25 grader är lagom. Vi svenskar skola vara tacksamma att vi få bo i ett lagom land. Vem vi ska vara tacksamma emot vet jag inte riktigt, kanske emot de där ludna individerna som en gång i historiens gryning vandrade in i vårt nordiska rike, med stenklubban i ena handen och kärringens hår i den andra.

(Som bekant var släpning det vanligaste sättet att medföra makan på den tiden, det har man ju sett på skämtteckningar.)

Det är inget fel på lagom, om någon nu trodde det. Tvärtom, lagom är bäst. Här uppe i Thule är det inte för varmt och inte för kallt. Det är inte för vått och inte för torrt. Det är aldrig vulkanutbrott (ty vi har inga vulkaner) och uppstår jordskalv blir det inte värre än att teskeden på kaffefatet klirrar till lite. Vi har inga gräshoppssvärmar som förtär skördarna, vi har bara lite retfulla myggor i Norrlands inland och fjälltrakter. Vi har inga tigrar och lejon som äter upp civilbefolkningen, bara några lurviga björnar som lite förstrött rotar bland vårt sorterade avfall.

Om brödpriset går upp för mycket går vi inte ut och välter bilar utan skriver en insändare  i ortstidningen. Vill vi gå riktigt långt påpekar vi förhållandet hos vår lokale riksdagsman. Om vi inte är nöjda med regimen gör vi inte revolution och lönnmördar Reinfeldt utan väntar lugnt till nästa val då vi ser till att rösta på ett annat parti.

Detta är alldeles utmärkt, men eftersom svensken är nationalmasochist, en som  njuter av att vällustigt vältra sig i svenska egenheter, tycker han att lagom är ett löjligt ord. Typiskt svenskt, säger svensken. Lagomlandet, fnyser han föraktfullt.

Men i mjugg njuter han av att slippa gräshopporna.

Ängsgräshoppa, hona. Inget att ha.

Små grådorna

Ett tag samlade jag på grådor. Inte såna där äckliga grådor som Hans Alfredson och  Gösta Ekman talade om i Svea Hund utan såna där grådor som hoppar ut ur folks munnar.
Samlingen blev inte alltför imponerande, ty min vana trogen tröttnade jag snart. Men häromdan hittade jag mina gamla grådor och… ja, här är dom.

Nu ska vi se om du kan hålla fanan flytande tills skutan är i hamn.
(Jeopardy)
En kalkon som borde ha hamnat i papperskorgen.
(Melodifestivalen)
Castro har tvingats tumma på sina heliga kor.
(Sydsvenskan)
Pekpinnar biter inte på folk längre.
(Söndagsöppet) (Vart tog det tv-programmet vägen förresen?)
Det jäser bland gräsrötterna.
(Politiskt tal)

Icke äcklig gråda