Spalten slår alla rekord!

Det skulle inte förvåna mig om spalten är på väg in i Guiness Rekordbok. Texten kommer i så fall att lyda ungefär så här:

Den kände svenske tv-profilen Åke Cato medverkade i fredags i underhållningsprogrammet Doobidoo i 0,234 sekunder. Det är det kortaste framträdande någon har gjort i televisionens historia.

Eftersom många av spaltens läsare förmodligen inte hann uppfatta min medverkan har jag beslutat att sända mig i repris:

Tv-klippet som Lasse Kronér använde är från en sketch i programmet Häpnadsväktarna (1982). Torsten, som rollfiguren heter, ses kika fram bakom en björk då Torsten (Lars Humble) och Torsten (Frej Lindqvist) dansar oxdansen.
Spalten har sökt spalten för en kommentar, men han har avböjt med motiveringen att han tycker det räcker med uppmärksamhet för den här gången, vilket ju är en kommentar så god som någon.

FOTNOT
Kuriosum 1: I sketchen, som hette Goddag, Torsten och var en parodi på gamla svenska filmer, spelades en ung flicka av en ung och  okänd skådespelare vid namn Pernilla Wallgren, numera känd som Pernilla August. Filmhistorikerna anser att det var hennes briljanta och inkännande rolltolkning i spaltens sketch som fick henne att senare bli  en av Sveriges mest berömda filmstjärnor!
Kuriosum 2: En annan tös som medverkade i Häpnadsväktarna var den unga och okända skådespelaren Suzanne Reuter, som senare blev Sveriges mest berömda komedienne!
(Sämre gick det för två av programmets manliga aktörer, Sven Melander och Åke Cato, som i dag lever ett undanskymt liv på samhällets skuggsida.)

Spalten, Jayne och lilla Mariska…

Många spaltbrukare har observerat att det förekommer en dam till höger på bilden i inlägget A portrait of Spalten as a  young man av den 25 dennes och gissar att damen inte är någon mindre än filmstärnan och bystdrottningen Jayne Mansfield. Det är alldeles riktigt. Fru Mansfield var i Stockholm 1976 för att göra reklam för en film och bad så innerligt att få vara med på bilden av spalten, att Svensk Damtidnings fotograf inte hade hjärta att säga nej.

När Jayne kom hem till USA samma höst omkom hon i en bilolycka. Det blev nästan ingenting kvar av bilen, men Jaynes treåriga dotter som var med, fick bara några skrubbsår. Denna dotter, erfar spalten, har i dag uppnått den aktningsvärda åldern av 45 år och är en omtyckt och skicklig skådespelerska i Nordamerika, som vi bland annat har kunnat se i kriminalserien Law and Order. Inte ens hennes namn, Mariska Hargitay, har hindrat henne från att nå berömmelse. Fadern var den ungerskfödde artisten och kroppsbyggaren Mickey Hargitay (Mr Universum 1955), som gick ur tiden år 2006.

Det är min själ bildande att driva en blogg!

Jayne och Mickey skilde sig 1964, det är därför den ensamstående modern flirtar så ohöljt med den blonde, snygge, välbyggde och intelligente tidningsmannen från Norden…

Mariska, 42, snyggare än mor!

Dagens helgon: Manfred

För många år sedan kände jag en grishandlare vid namn Manfred Månsson. Han var en väl tilltagen herre, som enligt förljudande vägde en bra bit över tvåhundra kilo. Hans exakta vikt känner jag icke, ty att fråga en korpulent herre om hans vikt är lika ouppfostrat som att fråga en dam om hennes ålder.

Vid tiden för vårt möte var jag en av ledamöterna i Svenska Ahlrot Akademien, en församling vars syfte inte var lika ädelt som Svenska Akademiens men vars ledamöter visst inte saknade vare sig snille eller smak.

Ahlrot Akademien bevistade en gång om året Nisse Ahlrots revyer i något skånskt Folkets hus. Därefter intogs en nog så uppsluppen måltid på något lokalt värdshus.
Ett år var Äsperöd platsen för Akademiens övningar. Äsperöd är beläget på Österlen, mitt i det sköna landskap som senare blev berömt och omsjunget som Änglamark. Det var här filmen Äppelkriget hade spelats in och i den hade grishandlare Manfred Månsson haft en av rollerna.

Efter lunch på Järnvägshotellet i Äsperöd var alla ledamöterna inbjudna till Månsson för att avrunda dagen med en liten slänggrogg. Jag hade äran att få åka i grishandlarens Mercedes, som var specialbyggd för att ägaren skulle få in sin storslagna mage bakom ratten. Att chauffören inte var helt nykter oroade honom inte det minsta. Han berättade att han några år tidigare blivit stoppad i en poliskontroll varvid konstaterades att förarens promille vida översteg det tillåtna. Därvid ska Månsson ha yttrat till poliserna:
- Jag väger tvåhundratolv kilo. Jag sypper med di hundratolv. Di andra hundra kör jag med.
Nöjda med detta besked gav poliserna klartecken och vinkade fram Månsson.

Huruvida historien är sann eller ej kan jag inte avgöra. Jag har svårt att tro det. Men det är å andra sidan inte så viktigt. Huvudsaken med roliga historier är inte att de är sanna utan att de är roliga.

Grishandlare Månsson 1972

Dagens helgon: Dagmar

I dag hyllar jag Dagmar med efternamnet Ebbesen som vandrade på denna jorden mellan åren 1891 och 1954. Hyllar förresten? Detta är en ren kärleksförklaring.

Dagmar är vad jag skulle vilja kalla ett fruntimmer, en människotyp som inte görs längre. Hon delar plats i filmhistorien med Rut Holm, Julia Caesar, Sif Ruud, Emy Hagman, Hjördis Pettersson och Jullan Kindahl; jag har säkert glömt någon eller några.

Men det är Dagmar som enligt min bestämda åsikt är flaggskeppet i armadan. Hennes rollfigur utgjordes oftast av ett mycket bestämt, mycket redbart och omutligt hedersamt stycke fruntimmer med flera lager av skinn på näsan. Hon var sträng mot försumliga familjefäder och busiga pojkar och föraktfull mot högfärdiga överklassfruar, men hon var aldrig oförsonlig utan gick genom livet med ett sant humanistiskt sinnelag och med en humoristisk glimt i ögonvrån.

Hon var en jävel på att baka bullar med mycket kärlek och smör och bre stora mättande smörgåsar och man anade ett mycket mycket gott hjärta under det stärkta förklädet. Hon körde aldrig sladder men kunde understundom avslöja sanningar om sina medmänniskor. Hon arbetade träget i sitt kök och stötte hon på motgångar tröstade hon sig med kaffe.

När filmen närmade sig slutet och allting såg som svartast ut så var det väl Dagmar som plockade fram tre slitna hundralappar som hon sparat i en gammal plåtburk på hyllan ovanför gasspisen, därmed säkrande unge Gunnars utbildning till ingenjör på Hermods.

Och om nu någon besserwisser känner på sig att dessa namn och precis denna intrig inte förekommer i någon svensk film behöver vederbörande inte besvära sig med att kommentera detta inlägg, ty det är så fruntimret Dagmar lever i mitt filmminne och det ska ingen komma och ifrågasätta!

Och så pratar vi inte mer om det, som Dagmar skulle ha sagt.

Dagens helgon i "Vi hemslavinnor" från 1942 (Bilden är lånad från den trevliga sidan www.klassikerfilm.se)

Kållåskår med flera

Min lilla betraktelse över Åsa-Nisse i lördags har föranlett signaturen Fredrik att göra en kommentar som är så pricksäker att man nästan kan tro att det är självaste språkgurun Fredrik Lindström som varit framme. Det är det nu inte, men icke förty vill jag lyfta fram hans inlägg ur kommentarernas dunkla tillvaro. Så här skriver han:

Ännu roligare var det att John Elfström var norrlänning. Ändå var det väl han som  uppfann teatersmåländskan? Det där att man måste gå upp i falsett på varannan stavelse. Som fungerade så bra att både Allan Edwall och Sven Wollter härmade honom när de sedan själva spelade smålänningar.

Ja just så var det nog. Men Max von Sydow gick inte på den lätte när han fick filmjobbet i Utvandrarna. Professorssonen från Lund gav Karl-Oskar ett alldeles eget idiom. Nästan alla svenskar kan härma honom när han säger:
- Vi e di goaste vänner, Krestina…

Med sin knastertorra röst låter han som en älg som trampar fram på torrt granris i en småländsk skogsglänta.

Inte fullt lika trovärdig är förstås Kristinas norsk-småländska, men Liv Ullman är en så begåvad aktris och Kristina en så förtjusande rollgestalt att man sväljer hennes pikanta KÅLLÅSKÅR med hull och hår.

Dagens helgon: Åsa

Det finns nästan 40 000 damer som heter Åsa i Sverige, men så många känner jag inte. På Aftonbladet hade vi en stilig donna som hette Åsa Moberg. men henne hade jag inte en chans på. Så jag hyllar en annan Åsa…

Dubbelnamnet (med en kvinnlig och en manlig beståndsdel) gör att man skulle kunna misstänka att han var en av de första som kom ut som transa, men det vet ju var och en att så ligger det inte till. Nisse bodde på en ås, därav hans nom de guerre.

Åsa-Nisse är av allt att döma småbrukare, men i likhet med en annan seriefigur, redaktör Tintin, får man aldrig se honom utöva sitt yrke. Hans huvudsakliga syssla tycks vara att fiska och idka tjuvskytte med sin vän Knohultarn, dricka kaffe och gnabbas med sin hustru Eulalia och göra roliga uppfinningar.

Vad familjen lever av framgår inte, men det är möjligt att Eulalia har en tjänst som it-konstult eller ställer upp som moderator i debatter på ortens Folkets hus.  Det kan förstås också vara så att någon av de uppfinningar Nesse fått patent på visat sig vara en guldgruva!

Jag brukar titta på Åsa-Nissefilmerna i tv, mest för att nostalgiskt få återuppleva ett svartvitt Sverige som inte längre finns. Det är också trevligt att kunna se den trevlige Bertil Boo gå bakom en plog förspänd med två trevliga hästar och sjunga landsbygdens lov eller se den dumme handelsman Sjökvist kåta upp sig på Lill-Babs, som i förföriskt utstående kjolar gör nejden osäker.

Och John Elfström var en utmärkt skådespelare. På den tiden jag bodde i  Stockholm såg jag honom en gång agera på den Kungliga Dramaten. Jag tror han spelade dödgrävaren i Hamlet, men jag är inte säker på om jag minns rätt.

Reclaim the dialog!

I går kväll började jag se filmen Nina Frisk, men stängde av efter tio minuter. Orsaken var inte att filmen var dålig utan att jag bara kunde uppfatta högst vart fjärde eller femte ord av dialogen.

Nina Frisk är inte ett isolerat problem. Jag hör inte vad folk säger i andra svenska filmer heller. Och då är jag ändå inte hörselskadad – åtminstone inte mer än vad som är rimligt för en yngling i övre medelåldern. Och för resten hjälper det inte om jag höjer volymen.

Fenomenet med sluddrande skådespelare uppstod på sextiotalet då filmregissörerna bestämde att folk i filmerna inte skulle låta som på Dramaten utan tala naturligt. Sen dess har det inte gått att höra vad skådisarna säger.

Jag begär inte att dagens skådespelare ska tala som Lars Hanson och Tora Teje, men nog måste det väl finnas en gyllene medelväg. Eller, som dom skulle säga på bio: no-mås-finn-gyll-me-äg.

Reclaim the filmdialog! Annars är det lika bra att vi går tillbaka till stumfilmen. I Körkarlen kan man i alla fall läsa vad skådisarna säger.

Emy var först!

Det var inte Ulla Jacobsson som introducerade svensk synd för den internationella filmpubliken. Det var Emy Hagman.
Denna sensationella filmvetenskapliga nyhet kan spalten i dag som första organ i världen presentera. Upptäckten gjorde spalten i går när han satt och tittade på filmen Bröderna Östermans huskors. Döm om hans förvåning när Emy Hagman, som spelar själva huskorset, plötsligt visar sig helt naken! Visserligen bara bakifrån och minst 75 meter från kameran, men ändå, damen är ovedersägligen näck.
Huskorset filmades 1945 och Hon dansade en sommar spelades in 1951. Emy var sålunda sex år före Ulla, något som hittills gått filmforskningen förbi.

Emy Hagman (1906-1976) var från början revyskådespelare, ständigt engagerad i Karl Gerhards revyer, där hon alltid spelade rappkäftat fruntimmer. Hennes återkommande figur var den göteborgska fiskmånglerskan Berta Blomkvist, ”med oförgripliga sanningar om det mesta i samhället” (Myggans Nöjeslexikon).
I filmen om huskorset som till slut får ordning på gubbarna Adolf Jahr, Artur Rolén och John Elfström, får hon full användning för sin rappkäftade talang.

En sentida betraktare som spalten kan bara konstatera att hon är helt lysande. Sådana komedienner inte görs bara inte längre!

Ulla 1951

Emy 1945

Bara på bio

DET ÄR BARA PÅ BIO SOM FOLK…

… lämnar kvar en skvätt i glaset när dom går

… aldrig behöver leta efter parkeringsplats

… lägger på telefonluren utan att säga adjö

… betalar taxichauffören utan att vänta på växelpengar

… slår på radion eller teven just när ett meddelande börjar som handlar om dom själva

… stänger av radion eller teven mitt i detta meddelande

… masserar nackarna på varandra när dom har bekymmer

… dör inom två timmar om dom hostar

… skriker iiiih! när dom hittar ett lik (gäller endast kvinnor)

… blir förkylda om dom faller i vattnet (komedi)

… får lunginflammation och dör om dom faller i vattnet (drama)

… drunknar om dom faller i vattnet (action)

… har isblåsa på huvudet om dom har druckit sprit (komedi)

… blir alkoholister om dom dricker sprit (drama)

… aldrig delar upp notan på krogen

… älskar med lakanen över sig