Demokrati i fara

I dag hängde Den Svenska Demokratin för några ögonblick på en synnerligt skör tråd. Det hände i vallokalen S:t Petri skola, dit jag färdats med mitt elektriska handikappfordon. Petriskolan, min ungdoms Alma Mater, visade sig vara lika ointaglig som hon var när hon kallade sig Realskolan och jag hade Grisen i tyska och Fabbe i gymnastik. Då hade jag dock ben som bar mig, vilket icke längre är fallet.

Jag insåg direkt att jag aldrig skulle kunna bestiga den mäktiga stentrappa som låg framför mig. Då ingen annan fanns att fråga vände jag mig till en stackars folkpartistisk valfunktionär, som upplyste mig om att det funnes en ingång för handikappade på baksidan. Där hittade jag efter lite letande en hiss, som för tillfället befann sig på en av de övre våningarna. Det fanns fem knappar och ett antal sifferknappar att trycka på, men ingen anvisning om vilken som gällde. Jag tryckte på alla fem i tur och ordning. Ingenting hände.

Efter fem minuter, just som var på vippen att ge upp, passerade en man som raskt tryckte in en hemlig kod på sifferknapparna. Hissen kom och dörrarna gick upp.

Spalten, vanligen en fridens man (nåja), var nu så rasande att ett mindre nervsammanbrott stod för dörren. Efter att ha givit samtliga valförrättare en rejäl avhyvling, i vilken jag bland mycket annat utmålade dem som en fara för demokratin, bad jag att få tala med chefen för vallokalen och när han kom fick även han sina fiskar varma.

– Jag ska tammefan ringa Kvällsposten, avslutade jag min indignerade harang.
– Ja gör det, sa chefen för vallokalen lugnt.

Det gjorde jag naturligtvis inte. Det är bara sånt man säger. Vilket naturligtvis chefen för vallokalen hade insett redan från början.

Vallokalen 1945 (Trappan är tyvärr skymd.)