Dagens helgon: Astrid (med flera)

I dag är det Astrids dag. Lindgren förstås, who else? Ett svenskt helgon.
För visst har vi helgon även här uppe i det kalla och protestantiska Sverige. Vi tänder inga ljus för dem i katedralerna och vi bär inte deras heliga ben i procession genom våra städer.
De har inte nominerats och utvalts av några högvördiga kardinaler i Vatikanen utan har kanoniserats långt nere i det svenska folkdjupet.
Men helgon är de lik förbannat. Alla älskar vi dem, aldrig att ett ont ord fälls om dem.

Här är några:

SANKTA ASTRID (Lindgren) – berättarglad smålandskärring, älskad av alla, till och med av Prusseluskan; och att min grymme släkting riddar Kato också gillar henne har jag hans ord på.

SANKT TAGE 1 (Danielsson) – elak satiriker, men vem kan bli riktigt förbannad på en karl som ser så snäll ut och som framför sina giftigheter på östgötska?

SANKT TAGE 2 (Erlander) – tråkmånsen som laddade ôm och blev rolig göbbe med hela svenska folket en kulen kväll hos Hyland.

SANKTA ANNA (Lindh) – snygg och duktig politiker, som dog martyrdöden mitt framför våra ögon.

SANKT BERTIL (Bernadotte) – romantisk motorprins som delade en ljuv hemlighet med svenska folket, tills hon äntligen trädde fram och blev hans prinsessa. (Se nedan.)

SANKTA LILIAN (f Craig) – poppis sessa med glimt i ögat, importerad av Sankt Bertil. (Se ovan.)

SANKT ALLAN (Edwall) – skådis med eget djungelvrål: Emiiiiil! Han fattas oss.

SANKT INGVAR (Kamprad) – mångmiljardär som snusade sig (och hylla Billy) in i de svenska vardagsrummen.

SANKTA MONICA (Zetterlund) – älskad jazzböna och fräckkäftad mobergsk sockenhora som dog martyrdöden i lågorna.

SANKTA LILL-BABS (Svensson) -  bussig brud i bussig förpackning.

SANKT MAX (von Sydow) – Karl-Oskar i våra hjärtan. Och Jesus förstås!

Listan kan bli längre, men jag tror jag håller där, åtminstone för i dag.

Sankt Roger

Huset Cato

Någonstans i Sverige finns det ett hus som heter Cato. Detta är faktiskt alldeles sant. Huset ligger på Fogdön som är en stor halvö nordväst om Strängnäs.
Jag är naturligtvis mäkta stolt över att mitt namn lever kvar i denna fagra sörmländska bygd. Att det gör det beror på att jag under en tid hyrde huset av bonden på Walla gård.

Cato är ett gammalt falurött trähus, ett sånt som det finns miljoner av i vårt land. Så här såg huset ut när jag hyrde det. Hur det ser ut i dag är mig icke bekant.

Min tid i huset inträffade för många herrans år sedan. Svensson hade nyligen börjat köra på höger sida av vägen, Lennart Hyland höll hörna i tv, Tage Erlander var statsminister och spalten stod ännu att läsa i Expressen och inte i Aftonbladet.

Huset Cato var mycket primitivt. Det fanns elektricitet men det var också den enda bekvämligheten. Vatten fick jag bära, tänderna fick jag borsta över köksvasken och mitt tarv fick jag förrätta i naturens sköte. Fastigheten hade stått tom i många år och tusentals skogsmöss och tiotusentals flugor var övertygade om att det var de som besatt lagfarten.

Så nära naturen som jag levde i detta hus har jag aldrig levat, vare sig förr eller senare. Gräsen växte kämpahögt och de raraste örter trängde så när in i huset. Från fönstret kunde jag på ängen utanför iaktta vilda djur i sin naturliga miljö. Det var som att bo i Hagenbecks djurpark.
En grävling brukade stirra på mig med sina små ilskna ögon när jag trädde ut på morgonen för att låta mitt vatten och en dag stod en mäktig älg och ältade sin vegetariska frukost på mindre än hundra meters håll.

Men det bästa med huset Cato var ändå det lilla dasset, som låg i en dunge en bit från huset. På grund av det avskilda läget kunde man där sitta med dörren öppen mot den sörmländska sommaren och kontemplativt iakttaga naturen.
Myror stretade, maskar ringlade och sniglar segade sig tålmodigt mot sina fjärran mål. Ibland kunde en ärla eller mes ner slå sig ner och förvånat betrakta en med sitt lilla huvud på sned.
Jag kunde med fullt fog stämma in i Gunnar Wennerbergs glunt Här är gudagott att vara:

Humlan surrar,  fjäriln prålar
Lärkan slår i skyn sin drill

Att kalla denna idyll för ett utedass är egentligen en oförskämdhet; en oas skulle passa bättre, en fristad från all världens larm och ävlan, kanske rentav ett litet paradis.
Vad jag vet har detta annex inte något namn. Kanske jag får komma med ett litet skamligt förslag?

Kan det inte få heta Åke?

Massor av whisky

Nu har taxfrikatalogen inför julresan kommit, som vanligt fylld av de mest lockande anbud. Det är bara det att jag inte vill ha mer. Jag har brännvin så det räcker och mer till. Det är knökfullt i mitt barskåp, jag har till och med tvingats avvisa flera buteljer. Värst är det på whiskyhyllan. Där står flera uråldriga skotska ädlingar på väntelistan.

Reser man två-tre gånger om året till Kanarieöarna och Mallorca och köper kröken varje gång så blir det så här. Det rinner över.
Detta skulle inte varit nåt problem i min ungdom för om man på den tiden hade några förskrämda centilitrar kvar i en flaska så spred sig ryktet som en löpeld bland kamraterna och snart stod de på min tröskel och inom kort var buteljen förvandlad till ett sorgligt lik.
Jag kanske överdriver lite,  jag umgicks trots allt inte med Christer Pettersson och hans polare, men vad vore livet för en gammal spalt om han inte finge överdriva lite ibland?

Hur som helst, tiderna förändras. Man är inte tjugofyra år längre och har slutat se på whisky som en färskvara, som måste drickas blixtsnabbt innan den blir otjänlig som människoföda.
Nu på ålderns höst går det inte åt mycket whisky i spalthemmet, praktiskt taget ingen alls. Jag tager mig understundom en fyra akvavit (Linie förstås) före maten, sen är det slutsupet för den dan.
Men eftersom man är den vanemänniska man är så upphör inte tillflödet. Vid varje flygresa gör jag mina sedvanliga inköp, som jag därefter vid hemkomsten med allt större svårigheter knör in i barskåpet.

För några år sen trodde jag att problemet skulle lösa sig av sig självt, ty då utgick ett påbud att den där taxen skulle försvinna. Detta besked fann jag mycket glädjande eftersom jag med åren blivit hjärtligt trött på att släpa tunga plastpåsar jorden runt.
Men flygbolagen var väl inte dummare än att dom löste detta problem. På något sätt som jag ännu inte begripit, lyckades de se till att det fortfarande var lönsamt att köpa taxfritt. Trots att det alltså inte är taxfritt längre.
Så spaltens whiskyförråd bara växer och växer och snart måste jag göra nåt radikalt.
I värsta fall får jag ta fram den gamla svarta telefonboken och försöka få kontakt med mina ungdomskamrater. Och hoppas att dom fortfarande är tjugofyra år.

 

Apropå internationella barndagen

I dag är det den internationella barndagen. Eftersom spalten inte känner några internationella barn utan bara svenska, har jag beslutat att dagen och Unicef till ära sända en gammal spalt  i repris.

JAG LISA – DU SPALTEN

Spalten känner ett fruntimmer som är tre.  Hon heter Lisa och är en blondin i den närmaste vänkretsen och vi har känt varandra i många herrans år, så många att hon ännu inte hade kommit ut när vi första gången träffades.
Från början var Lisa inte alls förtjust i spalten. Hon tyckte han var ful, skäggig, lång och tjock. Han talade med bullrig röst och sa saker hon inte förstod. Frågan var om han ens var nykter.
Lisa gömde sig därför omsorgsfullt bakom byråer och annat möblemang när spalten kom på besök till föräldrarna. Hade hon haft tillgång till skyddshjälm är jag säker på att hon skulle ha använt den.
Nu har emellertid Lisa börjat på dagis. Där har hon fått råg i ryggen och lärt sig ge svar på tal. Dock är det inte så mycket bevänt med hennes grammatik. Om sanningen ska fram snackar hon som en liten kratta. Eller snarare som Tarzan:
Jag Lisa, du spalten.
Om hon har för avsikt att bege sig ut på en båttur med far säger hon:
Lisa båt pappa.
Vid ett så primitivt språkbruk händer det förstås att det kärvar till sig med tidsbestämningarna. Om spalten undrar om det var roligt att åka båt med pappa förklarar blondinen otåligt att båtturen ännu inte har ägt rum. Det gör hon med orden:
Lisa båt pappa SEN.
Det är inget exakt språk Lisa talar. SEN kan betyda allt från fem minuter till fem år eller när hon tagit studenten eller gått i pension. Sådana problem löses dock enkelt med det sunda bondförnuftets hjälp. Eftersom Lisa bor på en ö vore det ju orimligt att antaga att hon skulle behöva vänta i femton eller sextiotvå år med att åka båt.
En annan egenhet med damer i Lisas ålder är deras ambiton att registrera allt, och när jag skriver allt menar jag ALLT. Rubbet!
Flugan somnat, farmor kissa, pippi lessen, myran bråttom, mamma smutsig, tanten full, huset högt, bilen köra, pappa snorig.
Ingenting går en treårings lilla näsa förbi. Vore jag redaktionschef på en tidning skulle jag anställa en hoper treåringar som reportrar. Vilka iakttagelser man skulle få, vilka nyheter!
Detta var allt om Lisa.
Spalten slut.
Spalten krogen.

FOTNOT
Denna spalt (här i kortad och redigerad form) var införd i Aftonbladet i oktober 1979. Tyvärr har jag inte längre kontakt med Lisa, men räknar jag rätt på mina trubbiga fingrar torde hon vara drygt trettio i dag. Förmodligen sitter hon som controller på något större företag och  uttrycker sig säkert i eleganta meningsbyggnader. Dock är jag övertygad om att hon även i dag skulle  ta skydd om hon mötte spalten, ty denne är i dag ännu  tjockare och fulare än på sjuttiotalet.

RÄTTELSE
När denna spalt skrevs var jag i likhet med alla andra offer för vanföreställningen att Tarzan säger Me Tarzan – You Jane. Nu vet vi att så icke är fallet. Tarzan pekar bara på sin mäktiga bringa och säger Tarzan, varefter han pekar på Jane och säger Jane. Men då skulle jag inte ha kunnat använda den här fyndiga rubriken.

FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Det finns många gamla felaktigheter som envist lever kvar. I filmen Casablanca säger som bekant inte Rick (Humphrey Bogart) Play it again, Sam till pianisten Sam (Dooley Wilson) Han säger You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it!

REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
Eftersom Rick inte säger Play it again, Sam borde rätteligen Woody Allens film inte heta så, vilket den gör. Men vem skulle orka fråga: Har du varit och sett Allens You played it for her, you can play it for me. If she can stand it, I can! Play it! Och vem skulle därvid svara… ja du förstår.

FOTNOT TILL REFLEXION ANGÅENDE FOTNOT TILL RÄTTELSEN
När Bröderna Marx gjorde filmen En natt i Casablanca hotade filmbolaget Warner Brothers, som hade producerat Casablanca, att stämma dem eftersom de ansåg sig ha rätt till stadsnamnet. Efter en  längre tids  hätsk brevväxling meddelade Groucho Marx till slut att han övervägde att stämma Warner Brothers eftersom han ansåg att det var Marx Brothers som ägde rätten till ordet Brothers. Då gav Warners upp.

Vad nu detta har med internationella barndagen att göra.

”Nalle och Lisa”, klassisk serie utan pratbubblor, med text under rutorna av Elisabet Greve, hette från början enbart ”Nalle”. Enligt danska källor hette den ursprungligen ”Bamse og Dukke Lise” och var tecknad av Harry Nielsen med skript av EG.

Gick i Allers och kom ut i ett flertal album.

Det är ingen konst att tala med hästar…

… det gäller bara att anpassa historierna lite.

 

Unik bild på Sveriges roligaste humorist!

Spalten kan i dag visa ett fotografi av Sveriges i särklass roligaste humorist. Den unika bilden är knäppt i Stöde, Medelpad av ortens son, ordbrukaren Stig Nahlbom. Denne har tyvärr ingen uppgift om vem personen till höger om humoristen är.

Spalten slår alla rekord!

Det skulle inte förvåna mig om spalten är på väg in i Guiness Rekordbok. Texten kommer i så fall att lyda ungefär så här:

Den kände svenske tv-profilen Åke Cato medverkade i fredags i underhållningsprogrammet Doobidoo i 0,234 sekunder. Det är det kortaste framträdande någon har gjort i televisionens historia.

Eftersom många av spaltens läsare förmodligen inte hann uppfatta min medverkan har jag beslutat att sända mig i repris:

Tv-klippet som Lasse Kronér använde är från en sketch i programmet Häpnadsväktarna (1982). Torsten, som rollfiguren heter, ses kika fram bakom en björk då Torsten (Lars Humble) och Torsten (Frej Lindqvist) dansar oxdansen.
Spalten har sökt spalten för en kommentar, men han har avböjt med motiveringen att han tycker det räcker med uppmärksamhet för den här gången, vilket ju är en kommentar så god som någon.

FOTNOT
Kuriosum 1: I sketchen, som hette Goddag, Torsten och var en parodi på gamla svenska filmer, spelades en ung flicka av en ung och  okänd skådespelare vid namn Pernilla Wallgren, numera känd som Pernilla August. Filmhistorikerna anser att det var hennes briljanta och inkännande rolltolkning i spaltens sketch som fick henne att senare bli  en av Sveriges mest berömda filmstjärnor!
Kuriosum 2: En annan tös som medverkade i Häpnadsväktarna var den unga och okända skådespelaren Suzanne Reuter, som senare blev Sveriges mest berömda komedienne!
(Sämre gick det för två av programmets manliga aktörer, Sven Melander och Åke Cato, som i dag lever ett undanskymt liv på samhällets skuggsida.)

What a wonderful world !

En dag mellan Valdemarsro och Södra Förstadsgatan delar jag framsäte med en herre från det mellersta östern. Han har studerat litteratur vid universitetet i sitt hemland och har därmed meriterat sig för ett jobb som taxichaufför i Malmö. Detta var samhällssatir.
Taxichauffören och jag visar sig snart ha samma åsikter, åtminstone i ett avseende: vi är båda otroliga. Han tror inte på Allah och Muhammed och jag tror inte på Gud och Jesus. Ett tag har vi riktigt roligt där vi sitter och hädar i kapp.

Sens moral: om vi sluppe dras med alla dessa fåniga religioner skulle alla i hela världen vara lika överens som taxichauffören och jag. Vilken fin värld vi skulle ha!

FOTNOT
Eftersom spalten därmed har löst de mellanfolkliga problemen på jordklotet och i nästa vecka har för avsikt att ta itu med klimatproblemen anser jag att dom kan lägga ner FN och göra trevliga bostadsrätter av skrapan.

Dagens helgon: Konrad

Jag känner två konradar. Den ene är sjömannen Karl-Alfreds son, den andre är Den lydige Konrad som förekommer i Falstaff fakirs Sedolärande berättelser.

Berättelsen om lille Konrad handlar om hur denne frestas av den elake Janne att följa med till skomakarens trädgård och nalla päron. Konrad går icke med, eftersom hans goda moder har förbjudit honom detta. Sen går det som det går: den elake Janne ertappas av skomakaren och får stryk med spannremmen. Den lille Konrad välsignar sitt beslut att lyda sin moder. I stället går han att nalla plommon  i skräddarens trädgård, eftersom han med bestämdhet vet att denne är borta hela dagen.

Sensmoral:
Den som lyder går det väl,
Även om han plommon stjäl.

Fig 1

Bakom pseudonymen Falstaff Fakir (se fig 1) döljer sig lundensaren Axel Wallengren (se fig 1 igen) som levde 1865 till 1896. Han dog i Berlin där han var korre för Aftonbladet, en tidning som har fostrat många stora humorister.
Gammal blev han sålunda inte, fakiren, men rolig var han och det långt före sin tid. Han har varit min följeslagare i hela livet, eller – ska jag väl säga – i nästan hela livet enär detsamma ännu icke är slut.
Liksom många andra humorister hös fakiren ingen stolthet över sina roliga skrifter utan grämde sig över att han inte nått ärones tinnar med sina seriösa verk. Detta är ett mycket vanligt fenomen. Här ska bara nämnas Groucho Marx och Evert Taube. Det är egentligen bara spalten som har vett att yvas över sina exempellösa framgångar på humorns estrader!

Fast det är klart, det skulle ha varit roligt om jag nån enda gång i livet hade fått ett erkännande för min vackra sångröst. Om detta kom jag just nu på en dikt:

Nog skulle det ligga nåt gott i
att jämföras med Pavarotti

FOTNOT 1
Som de högtärade läsarna observerar skriver jag Falstaff fakir utan komma. Detta gör jag för att reta alla besserwissrar som redan lagt sig i startgroparna för att skriva kommentarer i ärendet och förnumstigt pepåka att det ska vara ett komma mellan Falstaff och fakir. Den bok jag äger heter Falstaff Fakirs vitterlek – utan något komma. Den är utgiven av Gebers förlag 1956, samma år som jag fick den i julklapp.

FOTNOT 2
Trots omfattande efterforskningar på nätet har jag inte funnit något belägg för min uppgift att Karl-Alfreds påg skulle heta Konrad. På bilden nedan syns han i kretsen av sina nära och kära. Han bär där namnet Swee’Pea och i Seriefrämjandets text på internet uppges att han på svenska lystrar till namnet Lill-Pär. Men jag vet att han hette Konrad i min barndom. Kan han ha bytt namn? Vad säger Seriefrämjandet?

Eftersom amerikanska seriefigurer inte får ha sexuellt umgänge med varandra är lille Konrad/Lill-Pär, adopterad av Karl -Alfred. För övrigt måste man fråga sig varför Karl-Alfred så svartsjukt bevakar sin fästmö Olivia när han ändå aldrig får sätta på henne.

Catos revysällskap

I mina lägre tonår spelade jag revy. Teatern bestod av familjens matrum och vardagsrum på Fersens väg i Malmö. Skjutdörrarna mellan de båda rummen tjänade som ridå.
Revyerna var nog inte särskilt omväxlande. Det förekom inga kupletter och ingen balett. Bara en lång rad sketcher, framförda av mig och någon klasskamrat jag lyckats få med på noterna. Några av sketcherna författade jag själv, men de flesta köpte jag av ett företag i Kristianstad som hette Sture Malmgrens förlag.
Härom dagen kom jag att tänka på detta och hittade på internet en antikvarisk katalog från 1945 som jag snabbt beställde. Två dagar senare dunsade den in i min brevinkast. Jag slog upp den och en våg av nostalgi sköljde över mig…

Sketcherna kostade mellan 50 och 75 öre per styck och var inte mycket roligare än så. Men förmodligen var de roligare än de sketcher jag själv skrev.
Hos Sture Malmgren i Kristianstad kunde man ävenledes beställa hela revyer, lustspel, lösnäsor, peruker, reklamaffischer, ”tjusiga huvudbonader” och annat smått och gott.

Det ska fan vara teaterdirektör! sägs det i August Blanches komedi Ett resande teatersällskap. Det kan jag inte hålla med om. Jag tycker det var fan så roligt att vara teaterdirektör.