På min vägg hänger en gammal amerikaklocka som är tillverkad av Waterbury Clock Company i Connecticut. Jag kallar henne mrs Waterbury, för jag tycker hon är som en gammal dam.
Jag har inget emot moderna klockor som visar tiden på sekunden, felet med dem är bara att de inte har nån karaktär, ingen fri vilja. Nya ur startar lydigt när man sätter kontakten i väggen eller klämmer dit ett batteri. Gamla klockor har integritet.
Första gången jag hängde upp mrs Waterbury på väggen vägrade hon att gå. Jag satte kläppen i rörelse men efter en stund stannade den. Jag kontaktade då den gamle urmakare som sålt mrs Waterbury.
Lugn, sade den gamle urmakaren. Låt henne bo in sig först. Hon går när hon känner sig hemma. Han fick rätt. Ett par dagar senare puttade jag till kläppen igen och då började hon gå.
Det är skillnad på gamla klockor och moderna digitala ur. De senare visar vad klockan är, gamla klockor Mäter Tidens Gång. Gamla klockor vet vad tid är. Digitalur tror att klockan kan vara 1934 och 1632. Så är det ju inte. Tid är inte siffror på en display, tid är när visarna står i ett särskilt förhållande till varandra. Åtta minuter i två är inte 1352 utan graden på vinkeln mellan den stora och den lilla visaren.
Gamla klockor är dessutom vackrare än moderna. Bara det faktum att det heter urtavla bevisar att en klocka är ett konstverk och inte en manick, vilken som helst.
För några år sedan stängde jag dock av mrs Waterbury. Jag tyckte det var dags för den gamla damen att gå i pension.
Och ska jag vara riktigt ärlig var det ett jävla jobb att dra upp henne en gång veckan.
