Eftersom jag i hela mitt liv har försörjt mig på humor beslöt jag mig härom dan för att ta reda på vad humor egentligen är. Därvid konsulterade jag min ständiga kunskapskälla, Nordisk Familjebok, den gamla med en uggla på ryggen. Där läste jag:
Humor är en särskild förmåga att behandla allvarliga ting på ett skämtsamt sätt.
Just det, tänkte jag. Så är det. Enkelt. Inga problem. Men så råkade jag läsa vidare:
Detta går för sig så att föremålets allvar ingalunda tillintetgöres utan endast en harmlös lek därmed drifves såsom om man visserligen ville något nedstämma dess värdighet men endast för at betaga detsamma allt sådant som kunde synas tryckande och besvärande och gentemot detta allvar söka gifta sinnets glädtighet och frihet gällande kraft…
Komik då? Jo, sådan uppstår därigenom att det uppfattade föremålet är ett intet, ett obetydligt, ett lumpet, som dock vill synas vara ett något, ja till och med ett betydande, ett stort. Men då det endast ögonblickligt för oss antager sken af att vara och betyda något, sjunker det åter ned till ett fullkomligt noll, men måste äfven av åskådaren så uppfattas (jfr A Zeising, Aesthöetische Forschungen, 1855).
Man urskiljer ett begynnelsemoment, ett öfvergångsmoment och ett slutmoment. Det första momentet är det intryck det komiska föremålet gör på oss, medan det andra består däri, att det komiska föremålet i sin förvändhet och genom orimligheten i sin inre motsägelse själf helt plötsligen blottar sin ofullkomlighet och därvid sjunker ned igen till sitt intet. Det tredje momentet består i den subjektiva fullkomlighetens framträdande i inre och yttre måtto – i inre däri att det uppfattande jaget i löjet känner sig ”wie ein seliger Gott”, i yttre hänseende genom den fysiska akt som vi kalla skratt.
Och jag som bara har försökt vara lite rolig.
